Tänkte ge mig på att förklara hur Equiband är värdefullt för stabilisering och rehabilitering av hästens bakknä. Min vana trogen försöker jag vara pedagogisk med bilder men jag är ju ingen stjärna på att rita så jag hoppas ni hänger med ändå. 😉

Först och främst vill jag poängtera att bakknäna är utsatta leder. Både på rid- och travhästar är det relativt vanligt med inflammationer och behandlingar i bakknäna vilket tyvärr är ganska logiskt. Förutom patellan (knäskålen) så består knäleden av två långa skelettben (lårbenet och skankbenet). Dessa utgör långa hävstänger på var sin sida om leden och överallt där det finns långa hävstänger är också risken för påfrestning stor. Sen lägger vi till att leden har förhållandevis lite passiv stödjevävnad (ligament) samt att extrema krafter både ska skapas och pareras (framför allt på böjt spår) kring och av leden.

Dåliga förutsättningar i kombination med extrema påfrestningar – inte så konstigt att det blir bekymmer…

Innan vi lämnar förutsättningarna kan vi väl också konstatera att bland både ridhästar och travare så har vi avlat fram mer elastiska individer med på gränsen till extrema gångarter. Det innebär att faktorerna som påverkar sannolik hållbarhet har dragits till ytterligheter. Vi har nu ännu svagare stödjevävnader i kombination med högre fart, längre kliv, högre benlyft, mer power. Vi fascineras och applåderar när dessa superatleter dansar förbi med sin makalösa rörelsemekanik men vi MÅSTE hjälpa dem att stabilisera sig för hållbarhet och lång karriär.

”Mobility without stability is a recipe for injury”

Vad händer vid instabilitet?
När en led inte får tillräckligt med stabilitet via stödjevävnader och/eller muskelaktivitet så skapas upprepat mikroslitage i vibrationerna som uppstår – jag brukar kort och gott kalla det att lederna ”skramlar”. Om slitaget dessutom uppstår i ytterlägen ökar risken ytterligare för inflammationer och skador. På humansidan ser man också att instabilitet och svaghet i en kroppsdel ofta påverkar en annan kroppsdel negativt och det finns väl anledning att anta att det gäller även hästarna. Ett konkret exempel på det är att en svag skuldra som inte stabiliserar armen kan vara en bidragande orsak till sk tennisarmbåge/musarm. Mycket av kraften som borde hanteras av skuldran med omgivande muskler ”spiller ner” och tvingas istället hanteras av armbågen (också med två långa hävstänger) som får överansträngda muskelfästen. Symptomen från denna diagnos kan vara svåra att bli av med (vilket många är smärtsamt medvetna om) och jag gissar att det delvis beror på att man inte gör något åt grundorsaken dvs, den instabila skuldran. Att vi, och hästarna har adekvat stabilitet ”överallt” är alltså oerhört viktigt för hållbarheten.

Men instabiliteten påverkar inte bara hållbarheten utan även prestation. För prestation krävs muskelkraft och vi kan väl utgå från att de flesta i tränings- och tävlingssammanhang är angelägna om att få ut maximal muskelkraft. Dock spelar det ingen roll vad varken vi eller hästarna vill för det är nervsystemet som bestämmer hur mycket kraft som ”kommer ur” musklerna. Om nervsystemet känner av instabilitet så kommer det inte tillåta maximal muskelkraft. Det kommer anpassa kraften efter vad som känns rimligt med tanke på ”skramlet” så att inte kroppen tar skada. Detta är en av anledningarna till att många upplever att ”de gör allt” ändå blir det inga muskler i rumpa och/eller rygg. Nervsystemet anser helt enkelt inte att det är lämpligt med mer muskelmassa där. På samma sätt som det finns receptorer som registrerar att vi befinner oss exempelvis på is och justerar rörelsemönstret därefter så finns det receptorer som känner av ”skramlande leder” och justerar rörelsemönstret efter det. Häftigt va? Älskar kroppen! 😀

Hur kan Equiband påverka stabilitet och kraftutveckling?
Genom att aktivera magmuskler samt ytterligare positionera bäcken och uppmuntra undertramp påverkar vi stabilitet och kraftutveckling som är värdefullt för rehabilitering, hållbarhet och prestation. Vi börjar med att titta på inaktiva vs aktiva magmuskler:

På bilden ser vi en inaktiv underlinje (magmuskler) samt bakdelens största ”motor” – muskeln gluteus medius under koncentrisk aktivitet (drar ihop sig). Denna muskel är en av hästens största och den sträcker sig över den rörliga leden mellan länd och korsben. Eftersom inte magen har stabiliserat bäckenet så blir länden instabil och kraften som skulle kunna utvecklas och utnyttjas fram över ryggen ”kollapsar” istället i länden. Resultatet blir instabilitet och dålig kraftutveckling/utnyttjande i både rygg och knä.

I nästa bild har magmusklerna aktiverats och stabiliserar länden via bäckenet. Resultatet blir att kraften från gluteus medius kan utnyttjas att lyfta rygg och, om rätt förutsättningar finns längre fram, även framdelen. Nervsystemet känner av stabiliteten och tillåter mer kraftutveckling från bakbenen inklusive knät.

När vi hjälper hästen att vinkla in bäckenet samt kliva in mer under sig händer även en hel del med stabiliteten via den biomekanik som uppstår.  På bilden ser vi dock motsatsen, dvs en häst som skjuter ifrån med benet mer bakom sig. Då kommer kraften som uppstår mellan hoven och underlaget (markens reaktionskraft – ground reaction force (GRF)) att trycka nederdelen på skankbenet uppåt och därmed även överdelen nedåt. Den kraften kan då inte utnyttjas att fortsätta upp genom knät att ”trycka upp” hästen, den går istället förlorad. Det innebär att hästen behöver använda mycket muskelkraft för att hålla emot så inte knät ”går i backen” – kraft som hade kunnat användas till annat. Vi kan sannolikt också dra slutsatsen att detta sätt att stabilisera knät genererar en hel del instabilitet/”skrammel” då muskelarbete ofta genererar vibrationer. Att arbeta på detta sätt i tillägg med ryttare på ryggen samt på volt är dåliga förutsättningar för hållbara knän.

När hästen istället skjuter ifrån med benet under sig ändras förutsättningarna radikalt. Skankbenet bli mer upprätt och kraften kan fortsätta upp och hjälpa till att lyfta hästen. Stabiliteten kommer till stor del av av skelettben (som inte vibrerar av ansträngning) och kräver ingen energiåtgång. Det krävs då mindre muskelstyrka till att ”hålla emot” och mer kan då utnyttjas till att skapa ”power”.

Små förändringar för stabiliteten kan helt klart skapa stora förbättringar för rehabilitering, hållbarhet och prestation. Det finns säkert flera vägar att gå men jag vet inget som ens är i närheten av att vara lika enkelt och effektivt som equiband.