Näe, vet ni vad? Nu är jag trött. Trött, trött, TRÖTT på att se ihoptryckta hästar under ryttare, trött på inspända hästar i longering och trött på ihopknölade hästar med tömmar högt och lågt.
Jag förstår att det görs med bästa intentioner och tro mig jag har också varit där. Men för väldigt många hästar så leder det inte till förbättring av varken hållbarhet eller prestation. Snarare tvärtom tyvärr.
Under de senaste åren när jag jobbat med Equibodybalance har jag mer och mer intresserat mig för vad jag kan och behöver göra för hästen i rörelse. Att bara behandla den ståendes i stallgången känns plötsligt inte tillräckligt för många hästar. Detta har lett till att jag börjat analysera hästarnas rörelser på ett mer ingående sätt. Det har blivit mer och mer tydligt att ett stort och återkommande problem är att många inte kan utnyttja en naturlig rörlighet i halsen på ett sätt som gynnar dem biomekaniskt. Ryttarna bekräftar också detta genom att berätta att de inte får en god kontakt med hästen genom ett ärligt, lagom stöd på bettet. Antingen ligger de för tungt i handen eller så går de högt med huvudet och inte sällan ”knäpper de av”. En del tar också ojämnt stöd på höger och vänster sida och kanske även lägger huvudet på sned. Förutom att försämra ridbarhet och träningsglädjen så påverkar det också hästens prestation och hållbarhet på lång sikt.
Vad som hänt är att antingen så har ryttaren på ett eller annat sätt knölat ihop hästen för ofta eller för länge eller så har hästen, för att komma undan obehag, knölat ihop sig själv. Halskotorna har inte bara tryckts ihop utan även ner, vilket tillsammans försämrar hästens möjlighet till balans och samling. Detta har inte skett över en natt och heller inte med någon illvilja. Vi är (fortfarande) generellt väldigt fixerade vid hur/var hästen bär sitt huvud och vi vill gärna kontrollera detta på ett eller annat sätt.
Citerar landslagsveterinär Jonas Tornell ur senaste Ridsport (nr 9 2015)
”Dressyrhästarna har ofta mer statiska skador, på övre delen av nacken. Tio-femton centimeter bakom öronen kan de vara svullna och ömma. Sådana skador uppstår när ryttaren kräver för mycket av en häst som inte har hunnit bli tillräckligt musklad för samling”.
I vår iver att få hästarna i önskad form så tar vi ofta i mer och mer. Mer ben, mer ben, mer ben, driv den fram till stöd på bettet och hästen har till slut ingen annanstans att ta vägen än att knyckla ihop sig.
Vill absolut påpeka att många ryttare kämpar med att få hästarna mer långa och låga i halsen men det är lättare sagt än gjort när musklerna har blivit korta och stela. De muskler vi vill att hästen ska använda för att återfå rörligheten är helt enkelt för svaga så den väljer hellre att använda de som den är van vid – därav antingen tung och låg eller hög nacke och dåligt stöd.
Har också vid några tillfällen då jag demat Equibodybalance fått frågor som både oroar och fascinerar. Man ställer sig frågande till att hästen går utan inspänning. Man vill ha det till att hästen ”måste” inramas mellan framåtdrivning och ”nåt i munnen” för att det ska bli nåt vettigt gjort. Hmmmm…har ägnat en stund åt frågan och kommit fram till att svaret är både ja och nej. Det beror helt enkelt på vad man har för syfte med träningen och här har ridsportvärlden MYCKET att hämta från övriga idrottsvärlden. När vi tänker träning så ser vi framför oss en ryttare som tar hjälp av en tränare i vilken disciplin ryttaren än tävlar i. Men då handlar det i 99,9% av fallen i första hand om teknikträning. Konditionsträning, styrketräning och rörlighetsträning är dock minst lika viktiga för prestation och specifik träning för detta ägnar många betydligt mindre tid åt. Man kan beskriva totala prestationsförmågan som en tunna, om en bräda är kortare än någon annan så kommer det innebära att resten inte kan utnyttjas heller.
Equibodybalance handlar till stor del om rörlighet och då vill jag inte ha någonting som kan skapa begränsningar, därav naturligtvis ingen inspänning. (Läste förresten en mindre studie där man studerat hästar som longerats med inspänning, utan inspänning eller med pessoasele. När hästarna gick med inspänning eller pessoasele tog de kortare steg i både skritt och trav samt hade mindre aktivitet i ryggen. Länk)
Tillbaks till mina funderingar på frågan om kontakt med munnen. Jag skulle vilja likna hela ekipaget vid en pilbåge (hästen) och skytt (ryttaren). Om ekipaget ska prestera tillsammans så vill jag påstå att ja, då behövs någon form av kontakt med mun (alternativt bettlöst så klart). Det behövs för att skapa dynamiken som behövs mellan gas och broms som ökar elasticiteten. Men för att forma och skapa förutsättningar för bågen behövs inte den kontakten. Den behövs inte vid konditionsträning, inte vid styrketräning och inte vid rörlighetsträning.
1 – Första pilbågen får representera de hästar som har rörelseinskränkningar eller är allmänt stela på ett eller flera ställen i kroppen. Här spelar det ingen roll hur mycket ryttaren försöker spänna bågen. Det går inte helt enkelt och gör man det med tvång kommer det leda till stress och skador. På dessa hästar kan man inte tänka på prestation, man behöver tänka rehab och hjälpa den att återfå normal rörlighet. I denna kategori befinner sig långt fler hästar än man tror.
2 – Motsvarar de hästar som inte har några större kroppsliga bekymmer men ryttaren ägnar inte tillräckligt med tid åt att förbättra förutsättningarna heller. Man ”trimmar” mest och rörligheten kommer sannolikt långsamt försämras. Prestationen kan säkert vara helt okej men hela hästens kapacitet kommer inte kunna utnyttjas.
3 – Representerar de högpresterande hästar som har full tillgång till rörligheten i sin kropp. De är elastiska, har hög ridbarhet och kommer troligtvis ha en både lång och framgångsrik karriär. De har högst kompetenta ryttare och får troligtvis även regelbundna fysiobehandlingar. Inget lämnas åt slumpen och hela kapaciteten kan utnyttjas.
Känner du att din häst befinner sig i första kategorin så är mitt förslag att ta professionell hjälp för att lägga upp en plan alternativt sänka kraven. Befinner sig hästen i andra kategorin så kan du säkert själv göra mycket för att förbättra både hållbarhet och prestation. Mängder av tips finns här i bloggen eller diskutera med din tränare. Är din häst en ”trea” så bugar och bockar både hästen och jag och det är säkert en fröjd att se er som ekipage.
Att börja med Equibodybalance kan vem som helst göra. Principerna är enkla, det är roligt och hästarna älskar det. Själv kommer du bli belönad med mer träningsglädje på en mer funktionell häst. Smakprov på jobb i trav som främjar rörlighet, avslappning och balans.
Allra sist en bild från Lisen Bratt Fredricsons instagram. Kontot är publikt så jag tar mig friheten att lägga bilden här i hopp om att ännu fler blir motiverade. Grevlundagårdens framgångar är ju rätt odiskutabla menar jag…
Hoppas du blivit inspirerad och lycka till på vägen mot en mer rörlig, ridbar och hållbar fritids- eller tävlingspartner!