För cirka två år sen började jag fundera på att ta in en värmekamera i verksamheten. Jag kikade runt på nätet och fann att i Sverige var det inte vanligt att använda värmekamera på hästar men desto mer förekom det (föga förvånande) i exempelvis England och USA.
Efter att ha övertygat mig själv i en minut eller två om att jag ville ha en kamera så va det då dags att googla fram vad den skulle kosta och var man skulle handla. Till min stora förtjusning så hittade jag värmekameror från 14.000 kr och uppåt. Men, som man säger, om det verkar för bra för att vara sant så är det oftast också det. Kamerorna i den prisklassen har inte tillräckligt hög noggrannhet för att användas, som det kallas, i veterinära syften så jag fick snällt räkna om och gå upp ett par prisklasser.
Min första kamera hade precis den upplösningen som krävdes men den var, tack och lov så här i efterhand, ett riktigt måndagsexemplar och med hjälp av en make som är en hejjare på att göra bra affärer så har jag nu en riktig värsting-modell som är extremt lättjobbad och noggrann.
I köpet ingick även en kurs i termografi (som det heter) och även om jag var den udda fågeln bland idel elektriker och andra industrigubbar och vi inte direkt övade på några hästar (inte en enda faktiskt) så fick jag en förståelse hur kameran funkar och tillsammans med all vävnadslära jag läst så kände jag mig i alla fall tillräckligt säker för att sätta igång och använda den i verksamheten.
Så här, cirka ett och ett halvt år senare, så har jag till och med hört av en kund att hon är kär i min kamera och jag är nog benägen att hålla med. Den har gett verksamheten precis den bredd jag hade hoppats på och den är väldigt rolig och intressant att jobba med.
Kort bara innan vi kollar på lite bilder. Värmekameran kan inte se genom någonting. Den läser av temperaturen på ytan så exempelvis trasiga höftleder kan vi glömma. Det är heller inte viktigt vilken temperatur något har, det intressanta är skillnader i värmebilden. Vitt är det varmaste och svart är det kallaste. Ser man ett tydligt vitt område någonstans kallas det för ”hot spot”. Och för att få en aning om hur känslig kameran är; vi kan känna tempskillnad på 2 grader, kameran kan se skillnad på 0,01 grad.
Så, då till termografi i praktiken. Jag börjar alltid mina behandlingar med att titta på hästen med värmekameran, har man varit framme och klämt innan så kommer det ”klämda” området att vara mycket varmare och då är bilden inte längre rättvis. Först vill jag se hästen med alla fyra ben med i samma bild. Jag tittar efter skillnader och jämför benen med varandra.
Nedanför framknä och has har hästar inga muskler. Därför har de även sämre cirkulation där vilket ger gör att den delen av benet är ofta är kallare än resten. Ofta ser det ut så här i kameran på hästar som kommer direkt från boxen och inte har varit ute och rört på sig innan undersökningen. Värmebilden på denna häst är som synes väldigt jämn och fin, alla ben är lika ”kalla”.
Här är en annan typ av blid och en häst som rört på sig innan undersökningen. Betydligt färggladare bild men den är fortfarande jämn så här finns inget att klaga på. Jag tittar även på ränderna på hovarna, de ska gärna vara lika breda på alla hovar, då kan man dra slutsaten att hästen fördelar sin vikt på ett fördelaktigt sätt.
Här är en bild på en häst som lägger mer av sin vikt på vänster fram. När man ser hästen framför sig kan man heller inte heller ta miste på att den lutar åt samma håll. Hästen har dock ingen rörelsestörning utan tävlar hoppning på hög nivå.
Här är en hopphäst utan rörelsestörning men med något ”ostabila bakben”. Hästen har en del felaktiga benställningar och framför allt är det höger bak som är utåttåad och dessutom en kota som är bruten inåt. Värmekameran upptäcker tydligt att hästen är ansträngd kring den leden och även om det inte finns någon uttalad rörelsestörning så är det lämpligt att visa bilden för sin hovslagare för eventuell korrigering samt ge kotan extra omsorg efter träning för bästa återhämtning.
Ibland händer det att hästen istället har ett ben som är mycket kallare än de andra. Om ryttaren även beskriver problem med det benet så kan man dra slutsatsen att det rör sig om en cirkulationsstörning. Om ryttaren inte säger sig ha märkt något annorlunda med benet så kan det vara tillfälligt, då tycker jag att det kan vara bra att kolla hästen igen för att försäkra sig om att det säkert bara är tillfälligt. Just den här hästen fick vi faktiskt igång cirkulationen på igen med hjälp av Biolight- och massagebehandling samt stretch. Värmen återkom i benet och de bekymmer som ryttaren upplevt försvann. 🙂
När jag känner mig nöjd med vad jag sett på håll så är det då dags att kika lite närmare på benen, samt rygg, kors och ofta även sadel men det sparar jag till nästa inlägg…