Det blir inte bara fakta i bloggen, det får ju bli lite vardagshändelser och funderingar också och en hel del kommer att kretsa kring familjens häst Nibbe Blå, eller Nibrazac Blue om man ska vara noggrann.
Tidigare har jag haft hopphästar som jag tävlat mycket med samt även jobbat med galopphästar men det var längesen och tid och möjlighet för egen häst har nu inte funnits på många år. Trav har inte intresserat mig det minsta men däremot har min make Mikael varit ett travfan länge. Jag visste också att han var sugen på att skaffa en travhäst men jag visste inte hur långt han hade kommit de tankarna förrän vi stod en kall kväll i januari 2011 på Åby och tittade på vår blivande häst.
Nibbe är åtta år, vilket betyder ingen ålder för en häst men medelålder för en travare. Han har inte startat särskilt mycket och förra året gick mest åt till försöka reda ut vad det var som inte stämde. I de första starterna blev han 2:a och 3:a men han gick inte bra i kurvorna så därför började vi ana att han inte var ok. Första veterinären behandlade både fram- och bakknä på ena sidan och när jag försiktigt frågade om det inte kunde vara höften så fick jag mest fnys och frust till svar och förstod därmed att diskussionen var slut.
Han blev inte bättre och för att göra en lång historia kortare med flera veterinärer, behandlingar och tränarbyte så har vi nu tagit hem honom, behandlat honom i höften (jodå, det var där det satt), låtit honom vila, gett honom massa kärlek och satt igång honom med ridträning. Målet är att han ska tillbaka på banan, OM han tycker det är roligt och OM han håller.
Hur som helst, Nibbe Blå utmanar mig som ryttare varje dag och egentligen så önskar jag att alla ryttare fick rida en sådan här häst. Man kan inte bli hård i handen, man kan inte trycka till med skänkeln, man kan inte bli arg och man måste hitta nya vägar till avslappning, böjning och form för de vanliga ”knapparna” fungerar inte alls. Just nu är bommar på marken mina bästa vänner (nej, nej, inte att rida över, då skulle han bli superspänd och förmodligen snubbla och slå ihjäl sig) men däremot att rida runt och på så sätt få till lite böjning och därifrån få honom i form. Har jag inga bommar så trycker han sig inåt så till slut så har vi bara en liten, liten, liten ynka volt kvar och en helsnurrig både häst och ryttare. Inte ett särskilt konstruktivt sätt att träna på.
De flesta ridpass börjar med att han är ganska spänd och det tar ett tag innan jag har fått honom att slappna av och fokusera på rätt saker. Härom dagen var jag i ridhuset och efter ca 15 minuter av ”prtoo”, ”såååååja” och ”luuuuuugn” så var vi i fas. In kommer då två nya ryttare varav den ena glatt börjar smacka på sin häst för allt var tungan bar. För stackars travaren som spenderat de första åtta åren i livet med bomull i öronen blev detta oväsen en smula för mycket och han gick i taket (lite märkligt kan tyckas eftersom de flesta smackningar jag gör när jag jobbar honom från marken möts med avmätt uppmärksamhet men det är visst en annan sak….tydligen…?) Efter en stund så blev han lugnare bara för att sekunden senare märka att den andra hästen hade damasker på bakbenen som gjorde fruktansvärt otäcka ljud för varje steg. Taket igen.
Oftast går det dock bra och just nu längtar jag till att isen ska smälta bort så vi kan börja rida ut och öka tempot. Jag tror Nibbe längtar ut och få länga på steget också och förhoppningsvis så kommer han hålla för den ökande träningsmänden….
