Det verkar bli allt vanligare med diagnoser i halskotpelaren. Pålagringar, förträngningar och ev även missbildningar på kotor kan ställa till det både lokalt och på andra ställen i kroppen för hästen. Om vi blivit mer uppmärksamma på att problem kan härstamma från halskotpelaren eller om problemen faktiskt har ökat vågar jag däremot inte spekulera i.
Däremot spekulerar jag gärna kring att jag upplever att många hästar verkar ha svårt att stabilisera halsbasen och att vissa ryttare gör det inte lättare för dem.
Fram till för ett par år sedan så var ”alla” tämligen säkra på att samtliga halskotor hade passivt stöd via ligament lamellae. På senare tid verkar det dock som att de flesta moderna hästar saknar detta ligament på de sista två halskotorna. Det betyder att för att hålla området stabilt och därmed hållbart behöver vi hjälpa hästen att aktivera muskler i området som kan ersätta de saknade ligamentets uppgift.
Har du varit på nån av mina clinics eller följt min FB-sida så vet du att stabilitet ligger mig varmt om hjärtat. Efter adekvat rörlighet är individens förmåga att stabilisera utsatta områden bland det viktigaste för både hållbarhet och prestation. Tyvärr är insikten och kunskapen kring detta ett eftersatt område inom ridsport och hästvälfärd och ”som vanligt” ligger vi väldigt långt efter fysioterapi på humansidan där stabilitet är en självklarhet.
Hur som helst, resten av inlägget är baserat på vad jag känner när jag palperar hästen, vad jag ser när hästen rör sig, vad ryttaren berättar och hur jag ser equiband påverkar och förbättrar. Ni får ha överseende med min tecknar-förmåga och bilderna är som ni förstår väldigt schematiska. Jag menar inte att hästen ENBART använder den utritade muskeln, men av det jag känner när jag palperar hästar som rör sig som förklaras så är det tydligt att respektive muskel är överaktiv.
Den här hästen bär gärna huvud och hals som en strut rakt ut. Muskeln som är överaktiv heter rhombiodeus och kan bli stenhård på vissa hästar. Dessa hästar blir ofta tunga i handen och de är svåra att böja halsen följsamt och mjukt åt sidorna. Inte så konstigt, hästen får bära det tunga huvudet med denna förhållandevis lilla muskel långt ifrån kroppen. Om du själv bär nåt tungt på sträckta armar rakt ut är du inte heller så smidig 😉 Som synes så fäster dessutom muskeln i bogbladet vilket sannolikt inskränker på rörligheten där i olika grad. Halskotpelaren, och då framför allt de två nedersta (C6 & C7) som saknar ligament, blir helt lämnade åt sitt öde med detta sätt att bära hals och huvud. Lederna ”skramlar” och mikroslitaget som uppstår är inte önskvärt.
Om man tror att man kan förändra denna hästtyps sätt att bära hals och huvud till ett mer hälsosamt sätt genom att tvinga den så tror man fel. Hästen kommer INTE börja aktivera ”rätt” muskler för stabilitet genom tvång.
Här har vi hästar som går högt och knäpper av, alternativt tvingas i hög form. De överanvänder en muskel som heter bracciocephalicus vilket delvis har noterats i studie. På de hästar som knäpper av upplever ryttaren så klart att hästen inte tar kontakt med bettet och vill länga sig. Inte så konstigt det heller. Om man tittar på hur muskeln löper så är det ju angeläget att dra in huvudet för att bära det nära kroppen. Med huvudet längre ut försvagas muskeln och det blir oerhört jobbigt. Eftersom muskeln fäster i överarmsbenet kan vi nog anta att rörligheten även där bli påverkad. Denna muskel hjälper ju inte heller direkt stabiliteten i halskotpelaren, däremot gör ju dess placering att vid aktivitet så kommer halskotorna tryckas ner och ihop rätt rejält. Detta blir ju en typ av stabilitet som jag istället vill likna vid ihop-pressad fixering, vilket inte heller är bra för varken hälsa eller rörlighet.
Food for thought för nördar. Eftersom övre delen här är fixerad, borde inte detta sättet att bära hals och huvud tyvärr öka förutsättningarna för spektakulära frambensrörelser. Denna muskel får ju iom den fixerade nacken ”fina” möjligheter att rycka upp frambenet rätt rejält. Hmmm…
Den här hästen är en liten fuskis 😉 Den har kommit på att går jag riktigt djupt med huvudet som en strut rakt ner behöver jag inte använda muskler alls. Här är det nackligamentet som bär till stor del och hästen har det rätt bekvämt. Dock vill jag påpeka att det inte nödvändigtvis är nåt fel med det. På hästar som redan kan bära sig gör det inget om de joggar gott med näsan i backen och sträcker ut och på hästar som inte kan bära sig än så gör det heller inget om de kör denna stilen initialt. Hellre det än som en strut uppåt eller rakt ut. Generellt så ska man inte vara ”rädd” för varken denna eller någon annan form, bäst är om hästen kan/får använda sin kropp i olika former och det är också på de hästar som får göra det som oftast känns bäst i kroppen. Som synes i denna form så får dock inte C6 & C7 support. En positiv sak med denna formen är att på många hästar får en annan rörlighet när de hittar ner hit. Eftersom ligamentet löper över hela överlinjen och stabiliserar när hästen söker sig neråt så kan muskler ffa i ryggen som kanske hittills har jobbat (övertid) med stabilisering slappna av och det börjar ”svinga” gott.
Nu börjar det hända grejer och ofta är blir det väldigt tydligt man man jobbar hästarna i equiband. Man ser att halsen går från strut utåt, uppåt eller nedåt till att anta formen av en båge. Det händer så fort hästen aktiverar djupa muskler (exempelvis spinalis) som fäster i de nedersta halskotorna. Förutom att ge fin stabilitet åt C6 & C7 så blir det i detta läget förutsättningar till en fin kontakt mellan hand och mun samt möjlighet att så småningom komma upp med halsbasen för högre samling. Inte heller har dessa muskler något fäste som stör rörlighet och funktion i bog och/eller nacke och halsen kan obehindrat och mjukt ställas och böjas. Det är också dessa muskler, tillsammans med fler i området, som fyller ut och ger en välmusklad hals.
Så småningom, när hästen lärt sig att alltid använda dessa muskler för att bära huvud och hals, och den blir starkare och starkare kan den komma upp i högre samling och fortsatt bära med fin kontakt och träningsglädje för både häst och ryttare.
Man kan tvinga hästar att bära sig i olika former men man kan ALDRIG tvinga dem att använda önskvärda muskler. Det måste vi lära dem och jag upplever att equiband funkar utmärkt för detta. Vi behöver hjälpa hästen att våga testa använda huvudet i olika positioner som gör att exempelvis rhombiodeus och bracchiocephalicus ”kopplas ur”. Det gör de när huvudet hamnar i en lägre position där det inte längre är ”effektivt” för kroppen att använda dessa muskler, det blir för tungt för dessa muskler helt enkelt. Då ”letar” kroppen efter andra muskler som är i bättre position för att bära effektivt (kroppen vill ju som bekant alltid spara energi) och det är här som exempelvis spinalis kopplas på. Något händer i hur hästen väljer att prova bära sig framtill när man sätter på banden runt magen och bakdelen. För vissa hästar är det avspänningen, för vissa ökad rörlighet i ryggen, för vissa förbättrad stabilitet och för vissa bättre balans. Oavsett vilket så ser man först subtila förändringar och sen, rätt vad det är så kommer antydan till bågen som sen blir tydligare och tydligare.
Jag brukar säga, sätt på banden korrekt, hjälp hästen att bromsa (jogga), ha is i magen och lita på processen. Väldigt intressant och väldigt givande att se förändringen och bäst av allt, den nöjda och avspända hästen…
Edit: Sen 2019 finns nu appen ”Equibodybalance” att ladda ner för 249 kr. Equibodybalance kan liknas vid yoga för hästar och är en utmärkt metod att använda för att hjälpa hästen att hitta rätt muskler för att stabilisera halskotpelaren korrekt. Metoden kan användas utan Equiband men Equiband bör inte användas utan Equibodybalance då metodiken man använder tillsammans med banden är oerhört viktig för att banden ska komma till sin rätt.
