…eller ja, inte broddarna i sig för de är ju bra men själva broddningen, Vad har vi hästtjejer gjort för att förtjäna detta elände?

Det är tungt, svettigt, bökigt, tar lång tid och efter att ha meckat i alla de 16 sist så drog jag nästan på mig ett ryggskott dagen efter (vilket för övrigt är typiskt att få dagen efter man har gjort någon knasig aktivtet lite för länge i en lite för knasig ställning, typ måla staket eller brodda). Inte heller behagar de sitta kvar heller, nej då. Icke!

Att sätta i broddar är bökigt för alla men extra bökigt är det för oss som har brillor. När man liksom står uppochner och flåsar så immar glasen igen vilket gör det hela om möjligt ännu svårare. Jag har dock kommit på att om man liksom trycker ut luften hårt dvs långt från brillorna så funkar det fint. Man låter ju mer än lovligt ansträngd men jag har inget val.

Förutom flåset så lider jag dessutom av ett syndrom som gör att broddningen blir ett något av en show. Varje gång jag är i närheten av en häst och något bra händer så kommer det ett “braaaaa” liksom av sig självt. Detta innebär att varje gång gängtappen snurrar ner fint och rakt eller en brodd glider i sina gängor så kommer det ett lättat “braaaaa”. Jo, jag vet, det låter ju inte klokt men så är det.

Det är ju väldigt skönt att broddsäsongen snart är över för jag är inte säker på att stå med ändan i vädret, hängandes över en hov, frustandes som en förstföderska, tjoandes “braaaaa” med jämna mellanrum är bra för min image…

Share via
Copy link
Powered by Social Snap