Ibland är de fler och ibland är de färre men i skrivande stund jobbar jag med tre, vad jag kallar moment 22-hästar, som vi ska försöka få tillbaka på banan. Jag hoppas och tror att vi kommer lyckas för det har gått bra de tidigare gångerna men vill med detta inlägg belysa detta problem för jag upplever det som relativt vanligt och jag vill påstå att det är finns hästar som får vandra vidare i onödan på grund av detta.
Tre olika typer
Det finns tre varianter av moment 22-hästar, den första är oftast mellan 5 – 8 år och är SWB eller liknande. Hästen har aldrig kommit igång med funktionell biomekanik, bärighet och styrka för varje gång man kommer upp i en viss träningsintensitet så är det nåt som ”känns knas”. Man åker nånstans och får nåt behandlat och man ska vila och sen sätta igång igen – tillbaka på noll alltså – för vilken gång i ordningen har hästägaren glömt. Så rullar det på och till slut är hästen behandlad överallt av olika veterinärer och olika terapeuter, oftast i ren desperation av hästägaren eftersom ingen hittills har hittat vad som sannolikt är grundorsaken. Hästar som egentligen är på väg in i sin bästa ålder men utbildnings-, stabilitets- och bärighetsmässigt är som en fyraåring. Problemet är bara att de har inte en normal fyraårings goda framtidsutsikter utan har utgångspunkt som en skev, svag och outbildad tonåring. Lång uppförsbacke till dit de borde vara med andra ord. Hästägaren ser ingen ljusning i sikte så snart väntar utdömning.
Nästa hästtyp är kanske mellan 8 – 15 och kan vara ponny eller häst av varierad ras. Hästen har fungerat bra, den har självbärighet, har kanske tävlat en del och inga större insatser har behövts göras veterinärt. Men så kommer ett trauma, en allvarlig skada som gör att hästen måste vara konvalecent under flera månader. Under denna tid tappar hästen hela överlinjen, kanske blir lite överviktig och all bärighet är som bortblåst. Efter ett tag får man sätta igång att lägga till trav i ökad dos och så småningom även galopp och ungefär där så börjar man ana en hälta. Man åker till klinik, får en ledinflammation behandlad och sen försöker man komma igång igen. Och denna gång börjar ryggen strejka. Det visar sig att sadeln inte passar och det är vid närmare eftertanke inte så konstigt eftersom ryggen inte har några muskler kvar. Man får hjälp med sadel och fysio i ryggen och sätter igång igen. ”Fasen, känns inte ena bak lite skumt? Visst sa väl förra ägaren att det va nåt med den SI-leden? Hmmm…” Man jobbar på i ökad dos, lätt frustrerad över försvunnen bärighet och ridbarhet men hoppas på det bästa. Men tyvärr går det inte, skadan på ligamentet i frambenet håller inte för belastningen och man får börja diskutera hästens framtid i nya termer.
Sista hästtypen är en äldre häst som har tuffat på hyggligt genom livet. Kanske inte med bästa självbärigheten men den har heller inte utsatts för någon högre träningsintensitet. Så blir hästen halt och det visar sig att den har artros i båda framkotorna. Man behandlar, kanske ett par gånger och hästen blir till slut ua på böjprov. Som råd för hästens igångsättning och framtida hållbarhet så ”ska den ridas i form för att avlasta fram”. Problemet är bara att hästen kanske aldrig har ridits i en form som avlastar fram, åtminstone inte med nuvarande ägare…
Den omöjliga ekvationen
Den uppmärksamme ser en röd tråd i dessa tre hästtyper. De har en problematik som sannolikt kan, eller förväntas åtgärdas med något som de är långt ifrån, och som man varken kan medicinera eller trolla fram – styrka och självbärighet. För många hästar är nyckeln till hållbarhet och/eller lyckad rehab kvalitativ träning. Ett pågående träningsupplägg som håller befintliga svagheter i schack och motar Olle i grind för de som annars skulle uppstå. När detta upplägg inte längre är möjligt ger sig gamla svagheter till känna och nya som uppstått får ingen chans att få den avlastning de behöver för att läka och hålla för belastning. När man sätter igång dessa hästar med svag bål, obefintlig självbärighet och dessutom skador som förändrat rörelsemönster så kommer bakslagen som ett brev på posten – de får helt enkelt ingen ärlig chans att komma tillbaka. Många hästar är ju inte ens självbäriga förrän efter 40 min in i passet när de är friska, hur ska 5 – 10 – 15 – 20 min travprogram kunna avlasta en framdel nu när de är svagare än nånsin och uppenbart dysfunktionella i hela bålen? Istället innebär hela uppstartsprogrammet en större belastning än vanligt på de skadade frambenen och det är inte jättekonstigt att dessa hästar inte håller.
Mitt bidrag till ekvationen
Min approach för dessa hästar, vilket hittills har visat sig vara lyckat, är Equiband och Equibodybalance samt övningar hemma för samtliga hästar för att få igång arbetet med funktionell biomekanik och stabilitet. I tillägg får de olika typer av fysio på mottagningen för att få en liksidig och rörlig överlinje. Och för de som har möjlighet att komma i alla fall 1 gång i veckan så är vattenträning GULD värd för hästarnas stabilitet, rörlighet och styrka för självbärighet. Med detta upplägg får häst och ägare betydligt bättre förutsättningar att komma igång med kvalitativ träning hemma som i sin tur kan få tillbaka hästen i full träning och kanske även tävling om det är det man önskar.
Det kan absolut bli lite knackigt här och där genom resans gång, framför allt för äldre hästar eller de som kanske aldrig haft ordentlig bärighet men min grundinställning är ändå att ha is i magen för att ta sig över tröskeln. Och det är här som det är värdefullt att ha lite kännedom om träning själv, att kunna tänka sig in i hur det skulle vara om exempelvis ens gamla farfar helt plötsligt sent i livet skulle börja gå på Friskis och Svettis, det skulle sannolikt kännas här och där men med ett välanpassat upplägg så tar man sig upp trappsteg för trappsteg i styrka även om det känns lite på sina ställen. Träningsvärk är inte farligt, ett bakben som kanske aldrig ha ”hjälpt till” i biomekaniken som det bör kommer sannolikt bli lite tröttare än det andra bakbenet när det får börja ta i under processens gång med det är inte trasigt. Det är naturligt att det inte går spikrakt uppåt, det kommer kännas när man inte varit igång (korrekt) på länge eller någonsin och tillsammans reder vi ut vad som är vad och hjälper hästen bli starkare steg och för steg.
Som nämnts förr, man kan inte vila eller medicinera eller banka/knäcka/nåla/lasra/massera in en stark överlinje och funktionell biomekanik, det måste man JOBBA in i hästen genomtänkt och frekvent. Gör man det har hästen betydligt större chans att komma ur sitt moment 22 vilket jag tycker är värt ett försök.