Foto: Sara Ekman
Ur professionell synpunkt finns det få saker som klår en lyckad rehabilitering efter en skada med osäker prognos. För min del är i alla fall lyckan total när hästen går in och nollar i första tävlingen på ca ett år.
Ni minns kanske Dimarco och mitt inlägg från hans magnetröntgen i december? Dimarco är min teamryttare Sara Ekmans stjärna som råkade ut för en skada i hoven. Efter diffus återkommande hälta och inte helt lyckade behandlingar så blev det alltså till slut magnetröntgen för att ta reda på exakt vad det var som spökade.
Efter några dagar fick vi besked om skadan – komplex och osäker men absolut inte omöjlig. Topp! Nu jädrar skulle Marcobus bli frisk och komma tillbaka på banan!!
I första skedet var det främst regelbundna kollar och behandlingar hos veterinär samt noggrann, individuellt anpassad skoning som skapade optimala förutsättningar för läkning. Naturligtvis fanns det även ett strikt rehabupplägg för successiv belastning med skritt och trav. Under denna perioden avlastade vi även den skadade vävnaden med kinesiotape. Sara fick lära sig själv att tejpa då den behövde bytas ungefär var femte dag.
https://www.facebook.com/svenskhastrehab/videos/1995134187401610/
Allt flöt på bra, inga bakslag noterades och i februari var det dags att börja introducera galopp. Hittills hade jag inte haft något att tillägga när det gällde rehabupplägget men när det gällde galoppen så ansåg jag att man kan optimera mer genom att välja ”rätt” galopp för skadan. Det kan vara små detaljer som avgör om en vävnad kommer stärkas eller stressas i rehab och galopp är en gångart som ger väldigt ojämn belastning på benen jämfört med trav. Så – eftersom Marcos skada satt i vänster fram, kan du gissa vilken galopp jag INTE tyckte han skulle galoppera i initialt?
Allt rullade på enligt plan och i april blev Dimarco friskförklarad efter ett sista återbesök helt utan reservationer! Hurra vilken lycka! Friskförklarad betyder ju dock inte att det är fritt fram för belastning utan det är ju nu som det verkliga uppbyggandet av vävnaden börjar. Målet var ju dessutom inte bara att få vävnaden att hålla för ”normal” belastning utan för hoppning.
Med veterinärens rekommendationer som utgångspunkt gjorde vi ett mycket noggrant veckoschema för hoppning. För att bygga upp hållfasthet i vävnaden ville jag både mängdträna med studs och så småningom även börja belasta med högre höjder. Vi supportade med kinesiotape men eftersom den inte är tillåten på tävling (tyvärr) så behövde vi även vänja vävnaden att tåla belastningen utan. Sammanlagt tolv veckor hade vi schema för och förutsättningarna för att det skulle följas var att det skulle kännas bra hela vägen och ingen svullnad eller värme. Efter sista veckan skulle det i så fall vara ok att åka på hoppträning. Som man hoppades!
Här följer några exempel på schemat. Sara har hela upplägget i sin blogg men jag eftersom man ändå inte kan göra copy/paste på rehabupplägg så skriver jag inte ute det här.
Vecka 2: Hoppa 50 cm 5 – 10 språng, inte i följd utan med markarbete emellan.
Vecka 5: Plocka bort tejpen för avvänjning. Hoppa ca 70 cm 5 – 10 språng en dag och annan dag hoppa studsen. Fortfarande låg höjd med nu tre gånger åt varje håll.
Vecka 7: Hoppa 80 cm ca 5 språng en dag, en annan dag hoppa studsen 4 ggr åt varje håll.
Vecka 9: Hoppa 90 – 100 cm ca 7 språng. Igen annan hoppning och på med tejp igen nu när det blir lite högre.
Självklart hade vi även kringåtgärder som kylning, aktiv vila, mjukdelsbehandlingar och Sara använder också equiband. Allt för att optimera alla förutsättningar för så lyckad rehab som möjligt.
Tiden gick och inte ett enda bakslag, ingen markering på benet, ingen värme, ingen svullnad, ingenting. Allt flöt på exakt enligt plan och så småningom var det dags för ”riktig” hoppträning. Jag var glad, Sara var glad men gladast av alla, det var Marco! Skutt och bock och studs hit och dit, överlycklig för att få hoppträna igen 😀 Underbart att se!
Så igår var det premiär på tävlingsbanan, ungefär ett år efter de diffusa problemen, så är finaste Marcobus tillbaka på banan! Felfri över 1,20-bana och vad mer kan man önska?
Men vem vet, han kanske hade blivit precis lika ”lagad” utan vår noggranna plan..? Med dagens resultat så känns i alla fall vetskapen om att alla åtgärder för att stärka vävnaden, inklusive en noggrann skoning då klart, verkar ha gett resultat. Vi har givetvis inga garantier för hur länge vävnaden håller, eller hur höga klasser han kommer kunna gå, det får framtiden utvisa. Men OM han inte håller så vet vi i alla fall att vi gjorde ALLT för den bästa tänkbara rehabiliteringen.
Rehab är inte enkelt. Om man har begränsade kunskaper om rehab så kan det kanske verkar enkelt. Om inte enkelt så i alla fall tråkigt. Jag tycker rehab är bland det mest spännande som finns och jag kan lova dig att vad du än har för rehabplan för din häst så finns det MINST fem sätt till att göra den bättre. Man kan titta på, biomekanik, rörlighet, stabilitet, fysioterapi, avlastning, skoning, hjälpmedel, rehabschema, underlag, träningsmöjligheter, tillskott, hur hästen är byggd osv, osv. Det finns mängder med saker man kan analysera, justera och tillföra hästen och vävnaden för att påverka för lyckad rehabilitering och långsiktig hållbarhet och karriär.
Om man ska se det krasst – lika knasigt som du säkert tycker det skulle vara om en nybörjare skulle rida din häst, lika knasigt tycker jag att personer utan kunskap inom rehab (nybörjare inom området mao) funderar på att rehabilitera sina hästar själva. Visst, det kan gå alldeles utmärkt för en nybörjare att både rida och lösa rehabiliteringen själv men sannolikheten att lyckas vågar jag påstå ökar avsevärt om man har en kunnig och erfaren person som hjälper till. Och med det sagt så är jag tämligen säker på att detta är en stor orsak till att hästar går sönder gång på gång samt att jag tycker det är mycket märkligt att inte försäkringsbolag gör en djupdykning i hur extremt viktigt det är med en noggrann rehabilitering. Jag vet hur mycket kompetens inom området kan tillföra för ett lyckat rehabupplägg och jag tycker det är så mycket värt att ta hjälp för optimala förutsättningar. Om inte annat så för vetskapen att om det inte skulle gå hela vägen så har man i alla fall gjort allt man kan för sin häst…
Men nog om det. Nu är vi bara super, duper glada åt hur långt vi kommit med Marco och självklart hoppas vi att han fortsätter att hålla länge, länge, länge….