Ett lite annorlunda inlägg som handlar om lekmän, expertis, ödmjukhet och Dunning-Kruger effekten. Jag skriver detta inlägg, medveten om att det kanske stör vissa men jag gör det främst för hästarnas skull för jag tycker det bör belysas.
Jag upplever att det finns en problematik kring den upplevda kunskapen hos många hästägare och folk i deras närhet som inte alltid gynnar hästarna (eller den personliga utvecklingen heller för den delen för om man redan är övertygad om att man har helt rätt, varför söka ny eller annan kunskap?)
Med inlägget vill jag absolut inte påstå att jag på något sätt vet bäst, det finns alltid kompetens med betydligt mer kunskap än en själv men jag har genom åren skaffat mig en viss expertis inom vissa områden som jag känner, i många fall, blir outnyttjad för att nån annan, ofta lekman tror sig veta bättre. Och ja, tro mig, jag har i allra högsta grad varit där, ni vet ”jag har koll och kan själv” så jag vet hur det är. Återkommer till det…
Upprinnelsen till den här inlägget var en relativt hätsk diskussion kring en tjänst/produkt i min verksamhet, någon (lekman) ansåg att jag hade gjort fel (underförstått ett kasst jobb då) medan jag försökte förklara att det var så rätt det kunde bli utefter de förutsättningar som fanns. Jag upplevde det väldigt svårt att nå fram med mina förklaringar och personen i fråga föreföll helt låst i sina. Även om hen inte hade helt fel i sina argument så spelade ju det ingen roll för verkligheten med förutsättningarna för just dessa aktuella individer, var inte kompatibla med de argumenten.
Jag tänkte mycket på detta i efterhand och kom fram till att jag ser liknande åsikter/argument då och då i min verksamhet men kanske framför allt, i sociala medier. Jag funderade vidare och försökte se om jag kunde se nåt mönster och ja, där fanns en tydlig gemensam nämnare när det gäller synsätt mellan expertis och lekmän inom ett visst område. Lekmän har ofta ett smalt fokus på perfektion medan expertis istället har ett brett fokus på funktion samt kan avgöra om något är under utveckling eller helt enkelt good enough.
Vi kan alla fokusera på perfektion. De flesta av oss vet hur en perfekt överlinje ser ut, hur en perfekt sits ser ut, hur en perfekt självbärig form ser ut, hur ett perfekt symmetriskt kors ser ut, hur perfekta hovvinklar ser ut osv, osv, osv. Det är inte att se perfektion som är det svåra. Det som är svårt, och något man lär sig över tid, med adekvat kunskap, sunt kliniskt resonemang och mängder med erfarenhet och goda resultat, är att kunna avgöra när avvikelser från det perfekta är fullt normala, har utvecklingspotential/är under utveckling eller är good enough.
Att vara självutnämnd nörd eller haft hästar i 40 år räcker inte för att räknas som expertis inom ett område. Man kan absolut vara duktig på mycket som har med häst att göra men att jämföra det med att ha både adekvat utbildning samt jobbat heltid inom ett visst område i åratal är inte rimligt.
Att överskatta sin förmåga är dock inget ovanligt, det finns till och med studerat och kartlagt i något som kallas Dunning-Kruger effekten vilket kort och gott innebär att om du ännu inte har haft stora tveksamheter angående din egen kunskap inom ett visst område så befinner du dig sannolikt (fortfarande) på första toppen.
Och även om det kan vara tillfredsställande med perfektion så går det liksom inte att ha ribban där för varenda häst, varenda ryttare och varenda ekipage för i så fall är det lika bra vi lägger ner allihop. Det är också rätt själsligt dödande att ha som mål att inget utom perfekt är godtagbart och jag är säker på att hästarna inte är gynnade av den inställningen heller.
Nåväl, tillbaka till två av mina egna villfarelser i inbillad kunskap och koll. På bilden ser ni min första hund Idgie. Jag bodde då mitt i centrala Malmö, var 23 år, jobbade heltid (oregelbunda tider) och fick för mig att nu skulle jag ha hund. Jag hade ju mer eller mindre växt upp i stall med ”tillhörande” massa hundar så självklart skulle hundägandet bli en piece of cake för mig. Jag ville ha en snygg, relativt stor hund (accessoar?) och i en annons på Text-TV hittade jag precis vad jag sökte – en blandras mellan Dobberman och Korthårig Vorsteh. Om du kan något om hundar så tar du dig förmodligen för pannan nu över denna idioti men där och då tyckte jag att det var en jättebra ide’.
Hade jag pratat med någon eller några som hade mer kunskap om hund än vad jag inbillade mig att jag hade så är jag 100% säker på att ALLA hade försökt få mig på andra tankar. Men det gjorde jag ju inte, för jag hade ju tillräckligt med (inbillad) kunskap själv. Jag kämpade på några år för att ge henne ett så bra liv som möjligt men till slut så fick hon ett nytt hem på en gård (som en hund som hon skulle fått redan från början så klart).
Nästa inbillade kunskap handlar om sadlar. Under 15 års tid har jag kollat befintliga sadlar mot häst och jag har trott att jag har riktigt bra koll på det. Så kom Anna Kemnevall och hennes sadlar in i mitt liv hösten 2023 och jag fick lära mig om bommar och allt annat ”som inte syns” när man bara tittar på sadeln. Lägg därtill kunskapen om utprovning mot ryttaren och man får ytterligare en dimension på hur sadeln även fungerar mot hästen. En helt ny sadelvärld öppnades och jag rasade rakt ner i ”I know nothing” som en ren käftsmäll.
Med denna nya kunskap kom också insikten om hur många sadlar jag ”godkänt” genom åren som kanske inte alls har varit bra för hästarna. Eller hybrisen jag hade för ett antal år sen och funderade på att göra en onlinekurs med sadelutprovning, My God, tur att den inte blev av för det innehållet hade jag skämts ihjäl för nu.
Så vi är nog alla där uppe på ”I know everyting” en eller flera gånger under livet, det är normalt och det är inte det som är problemet. Problemet är när vår hybris går ut över andra. Att vi själva får lära oss saker den hårda vägen är ju en sak men som sagt, när vi inbillar oss kunskap så att andra människor och djur får ta smällen, då är det inte helt ok längre.
Så lite ödmjukhet är inte fel, det finns alltid folk som har betydligt mer expertis inom området än vad man har själv, kanske de kan vara värda att lyssna på? Har du fått ett råd, från vem, har personen expertis inom området, är hen lekman eller är det rent av bara killgissningar? Om det låter som att endast perfektion utan nyanser är gott nog så är min gissning att det inte rör sig om någon högre kompetens i alla fall. Och om man själv har för vana att ”dela ut råd”, kanske man bör fundera på vem som blir lidande om det möjligen är så att man fått lite hybris gällande den egna kompetensen.
Och sist men inte minst, allt behöver inte vara perfekt, få av oss är perfekta och att sträva efter det perfekta utan insikten om att det för det första är en process att komma dit och för det andra det är långt ifrån säkert att du kommer komma dit och för det tredje faktiskt kan vara gott nog ändå, kommer nog vara både lönlöst och tråkigt och det är ju inte därför vi håller på med hästar…