Skrittband, vattenband och simning används allihop för att träna och/eller rehabilitera hästar. Som med alla metoder finns för- och nackdelar och det är viktigt att förstå hur det påverkar hästen när man väljer samt lägger upp en plan.
Skrittband
Skrittbanden kan man ofta höja så att hästen går i ”uppförsbacke”. Då kan man lätt tro att det motsvarar att gå i en riktig uppförsbacke men det är inte helt jämförbart. När vi eller hästarna gå i en riktig uppförsbacke så får exempelvis baksida lår och rumpa jobba rejält för att lyfta vår tyngd uppåt. När vi går på ett band så är det bandets rörelse som drar fot/hov bakåt. Så snart vi sätter ner fot/hov på bandet behövs det alltså ingen drivande kraft utan enbart stabiliserande. Däremot gör lutningen att det blir lite tyngre arbete för vissa muskelgrupper. Underlinjen aktiveras lite mer och framför allt höftböjarna får jobba mer vilket kan vara mycket värdefullt för många hästar. För hästar som gärna rör sig i hög form med spänd överlinje kan också komma ner lite lägre om man sätter lutning på bandet.
En annan egenskap som skrittbandet har är att gummimattan påverkar glidfasen. Glidfasen är en viktig del av stötdämpningen och när den påverkas, påverkas även vävnader. Det första som sannolikt händer (förutom att ev lösa skor i princip trillar av efter en stund på bandet) skulle jag säga är att hovleden får en ökad belastning då den är första rörliga del som ”tvingas” hantera den rörelse som underlaget normalt skulle ta. Vidare så kan placeringen av bandet påverka resultatet av långsiktig användning. Om bandet exempelvis är placerat intill en vägg men hästen har ”utsikt” åt andra hållet är det sannolikt att den går lite böjd åt det hållet vilket kan påverka liksidigheten. Och eftersom hästen själv kan välja hur den rör sig på bandet så är sannolikheten stor att hästar som är oliksidiga förstärker den ojämnheten under arbete på bandet.
Vattenband
Vattenbandet är ett fantastiskt och mångsidigt verktyg för träning och rehabilitering av alla typer av hästar. På ett unikt sätt kan man kontrollerat och effektivt öka framför allt stabilitet, styrka, balans och rörlighet i önskade delar med mycket mindre belastning på ben och rygg. Genom att justera vattenhöjd och hastighet kan man skapa mycket specifika, individuella upplägg beroende på vad just den hästen behöver stärka. Motståndet i vattnet uppmuntrar hästen att arbeta liksidigt och glidfasen påverkas inte negativt på samma sätt.
Sättet hästen arbetar i vattnet kan jämföras med det arbetet som sker mot högre samling, dvs med relativt långsamma rörelser med aktiva bukmuskler och bakbenen under sig. Och dessutom utan ryttare på ryggen! Ur träningssynpunkt är detta mycket värdefullt för alla typer av ridhästar, unga som äldre. För hästar i rehab är det dock viktigt att man noga har koll på hur arbetet i vattnet påverkar hästen. Man behöver förstå vilka delar som bör påverkas, till vilken utsträckning och hur länge. Man bör ha kunskap om rehab, träning samt ha vävnadsförståelse och vävnadskänsla. Mitt råd är att ska man lämna sin rehabhäst för vattenträning bör arbetet noga kontrolleras av kompetent terapeut.
(Notera gärna, i slutet av filmen nedan går en häst på skrittband, där ser man tydligt att den går väldigt oliksidigt).
Simning
I simning får hästar upp pulsen rejält! Så som konditionsträning kan simning absolut vara intressant. I simning är det i princip ingen belastning på benens nedre strukturer i form av vikt och det kan ju vara värdefullt för vissa hästar i rehab. Men även här finns det förutsättningar att ta hänsyn till. I simningen använder hästen en biomekanik som betyder statisk belastning på sänkt rygg och även halsen blir väldigt statiskt och sträckt. Av denna anledning brukar man avråda simning för hästar med rygg- eller halsproblematik. De relativt okontrollerade och häftiga rörelserna av bakbenen är också påfrestande för SI-leder, höfter, bakknän och haser så även för diagnoser i dessa leder avråder man från simning.
Edit, detta inlägg skrevs innan jag hade öppnat min mottagning med bland annat vattenträning. Jag jobbar inte hästar i så högt vatten och högt tempo som visas på bilder och filmer här men jag låter det ändå ligga kvar för jag tycker det kan vara intressant att se. Bland annat ser man hur hästen som jobbar relativt fort och relativt högt tvingas sänka ryggen och halsbasen för att ta i med sina starka muskelgrupper för att kunna klara av motståndet i vattnet. Man ser också att i det riktigt höga vattnet blir steglängden kortare och arbetet mindre effektivt och funktionellt för friska hästar i vattenträning (kan dock vara värdefullt för skadade hästar där man vill ha låg belastning på låga strukturer). Jag jobbar hästar relativt långsamt (max ca 4,0 km/h oftast lägre) i relativt lågt vatten (max ca 40 cm oftast lägre) för att de ska jobba funktionellt med aktiv underlinje, stora kliv som klarar motståndet ”ett ben i taget” för att verkligen utnyttja vattnets fantastiska möjlighet att träna balans, stabilitet och rörlighet. För mer info om hur jag jobbar så finns mängder med filmer exempelvis på min Instagram, Svensk Hästrehab