I söndags var jag på en utmärkt föreläsning med Traudi Björling. Hade ju hört så mycket gott om henne i flera år och min teamkollega Yvonne, som ansvarar för träningen i EquiCoreTraining-konceptet, har Traudi som en av sina tränare. Äntligen skulle jag få ta del av hennes klokskap och filosofi och mina höga förväntningar infriades.
Traudi berättade mycket inspirerande både om sin egen bakgrund och om sitt system. Hon berättade passionerat om glada, friska, harmoniska hästar som kan prestera och hur viktigt det är att de får rätt utbildning och korrekt ridning. Men hon pratade också mycket frustrerat om hur mycket dålig ridning och missförstådda hästar det finns och att det inte verkar gå åt rätt håll. Något vi som satt där verkade rörande överens om.
Och det är ju just det. Vi som satt där, eller ni som följer min sida eller kommer till mina clinics, vi/ni är ju redan inne på denna linjen. För oss är det redan viktigt att jobba som ett team med hästen. Att inte sätta spänning i hästen eller tvinga in den i en form den inte klarar hålla själv. Men hur ska vi nå de andra? De som rider på kraft och spänning och i många fall även ilska. Jag LOVAR att alla vi som satt där hade lätt kunnat räkna upp minst två namn var på personer inte långt från hemmastallet som vi hade önskat var på föreläsningen. För att förhoppningsvis kunna så ett frö till en hästvänligare ridning (för det är ju inte så att vi inte vet vilken typ av ryttare som menas. Många av dessa ryttare tror säkert att stall- eller klubbkompisarna är imponerade av deras aggressiva ridning och hästens krumbukter på banan när de i själva verkat knyter näven i fickan och går hem och gråter) Jag fick en kort pratstund med Traudi och där var vi överens igen, hur når man de som är så övertygade om att de gör rätt fast de gör så fel…
Det finns otroligt många hästar som lider av sitt träningsupplägg och det på alla nivåer. Det är mycket prat nu om kontroller av nosgrimmor och förbud mot rollkur mm och att domare ska döma ner viss typ av ridning på hög nivå. Men den ridning som pågår under eliten varje vecka runt om i landet är inte heller vacker och hästvänlig på många håll. Det finns tillfällen då jag har haft lust att gå fram och klippa av gramanen eller helt enkelt bara slita ryttaren ur sadeln för det ser så illa ut. Man bänder och drar i munnen, man trycker och klämmer med rumpa och lår och man pickar och sparkar med skänklar. Den stackars hästen vet vaken in eller ut och när den inte förstår blir ryttaren ännu mer frustrerad och arg och drar ännu mer. Bedrövligt.
Ryttarens jobb är INTE att forma hästen med kraft,
ryttarens jobb är att utbilda hästen så den kan forma sig själv efter lätta hjälper.
Om hästen inte kan forma sig själv efter behagliga hjälper så har ekipaget inte i den formen att göra. Punkt slut. Jag vet flera ryttare som lätt hade kunnat tävla på högre nivå om de hade ridit mer på kraft och spänning. De väljer dock (självklart) att inte göra det och hatten av för det beslutet. Det är den typen av ryttare jag tycker man ska inspireras av, träna för och lämna sin häst på utbildning till.
Och jag tror det är där vi kan nå dessa ryttare. Vi behöver inte vänta på att det ska bli förbud ”uppifrån” eller att poängen börjar dala för viss ridning. Vi, alla ryttare med hästvänligt tänk, kan börja markera att vi inte tycker den här typen av ridning och träning är ok. Vi kan sluta imponeras av och applådera dessa ryttare. Vi kan sluta träna för tränare som sätter prestation före hästen välfärd. Vi kan sluta lämna hästar på utbildning till ryttare som har satt gramanridning i system. ALLA kan välja hästvälfärd före prestation, det GÅR att komma hela vägen till toppen med hästen som ett team och med hästvänlig ridning hela vägen. Men det kräver oerhört mycket kunskap och känsla hos ryttaren som långt ifrån alla besitter.
Och det går ju ändå tyvärr. Att ta sig högt, högt upp i klasserna utan kunskap och känsla menar jag. Via hårda metoder, graman och/eller kandar så kan man ju forma hästen nästan precis hur man vill. Lägg sen till elasticiteten och ”trycket” i de moderna sporthästarna som finns kvar trots att man dragit ihop dem (gick inte förr på de äldre modellerna) så kan man få till nästan vad som helst. Hur man kan vara stolt över resultatet övergår dock mitt förstånd.
Men hästarna presterar ju och de får placeringar och inte verkar de gå sönder heller kanske argumenten är. Och nej, de kanske inte går sönder så de behöver behandlas hos veterinär (än) men visa mig den ihopdragna och/eller gramanridna hästen som mår gott i kroppen. Som inte har ett rejält spänt och överansträngt område strax bakom nacken, som inte har nedtryckt halsbas, som inte har muskulära besvär i ryggen och som utstrålar harmoni och självförtroende. Det finns inte. Jag har i alla fall inte träffat nån under de ca 20 åren jag har varit verksam. Jag träffar ju sällan dessa hästar när de rids på detta sätt (dessa ryttare är ju svåra att nå som sagt, de ”tror” sällan på förebyggande fysioterapi och definitivt inte heller på Equiband (de kan ju såklart bättre själva)) Men jag träffar dem när de kommer hem från utbildaren eller byter ägare. Och det är ingen rolig syn eller muskelkänsla kan jag säga.
Alla ryttare kan välja hästvänlig ridning och som hästägare och/eller betalande ryttarförälder kan du ju välja för vilken typ av ridning du väljer att betala för. Om man har svårt att avgöra så fråga gärna runt, be om referenser och ska du lämna på utbildning så be om att bli insatt i systemet som används, planlös ihopdragning 20 minuter om dagen kommer till exempel inte att göra din häst gott oavsett vad ryttaren heter eller har för placeringar.
Så, vad ska vi imponeras av? På översta bilden till exempel finns inget att imponeras över. Hästen går bakom lod och ryttare försöker inte göra nåt åt det utan är tvärtom till och med en bidragande orsak. Men en alldeles för stark hand som måste pareras genom att luta sig bakåt och trycka rumpan hårt i ryggen på hästen är hästen med kraft formad på ett sätt som ger dysfunktionell biomekanik = applådera inte.
På den nedre bilden går hästen också bakom lod, vilket vissa hästar av olika anledningar gärna gör, men ryttaren försöker göra något åt det. Genom att erbjuda hästen en mjuk kontakt och korrekt sits som inte stör kommer förhoppningsvis hästen att komma fram med nosen och engagera ”rätt” muskelgrupper = helt ok att applådera.
Via graman eller kandar (hävstänger som gör ryttaren betydligt ”starkare” så hen inte behöver luta sig bakåt) kan ju sitsen relativt enkelt se ut som på nedersta bilden men snälla applådera inte det ändå.
Imponeras och inspireras av ryttare och tränare som kan få sina hästar att komma upp i fronten och bli elastiska utan kraft och spänning. De kan finnas var som helst och många av dem tävlar inte ens. Sök dig gärna till tränare som kan erbjuda en röd tråd, ett system för din sits, hästens utbildning och er utveckling. Där hästens välfärd alltid går före prestation även om det innebär att du behöver gå ner några klasser och ägna dig mer åt grunder än högre samling. Din häst skulle säkert tacka sig och du skulle verkligen, verkligen imponera på mig.
Obs! Det finns tillfällen där jag tycker att graman kan vara på sin plats. Det gäller då främst för säkerhet och aldrig någonsin för att tvinga hästen i en form.