Tyvärr går det trögt. Alldeles för trögt, det här med att släppa fokus på var hästen har sin nacke och istället hjälpa den så att den använder hela sin kropp med funktionell biomekanik. När den gör det kommer faktiskt nacken på plats av sig självt (tidigare beskrivits här). Det går inte att åstadkomma åt andra hållet – dvs att få hästen bärig bakifrån genom att ”tvinga” fram en önskad nackposition. Det är, Helt. Fysiskt. Omöjligt.
Inspänning/graman – vad händer i kroppen?
De flesta hästar som går inspända hamnar bakom lod. När hästen går bakom lod har den ”kopplat ur” halsens största muskel (splenius). Det är den muskeln vi vill ha välutvecklad för en ”maffig” hals. Istället blir muskler som drar ihop, samt trycker ner halsbasen aktiva och på två punkter blir det alltså genast extremt kontraproduktivt. Man utvecklar inte en välmusklad hals och man trycker ner området man vill ha upp för en lätt framdel med tyngdpunkt längre bak i hästen.
När hästen inte kan bära hals och nacke via halsbasen och dessutom tvingas till onaturlig flexion i nacken finns två bursor som löper stor risk att klämmas. Bursor finns på strategiska ställen i kroppen för att hindra skav över exempelvis benknölar. Bursorna innehåller hyalouronsyra som delvis har till uppgift att hålla ytorna ifrån varandra (viskositet). Om en bursa blir klämd under längre perioder kan den bli inflammerad. Hyalouronsyran mister då sin viskositet och därmed även sin funktion. Kroppen behöver ju dock sin bursa där så till att börja med kommer det produceras mer vätska och efterhand förtjockas strukturerna. Vävnaden blir hårdare och hårdare och på vissa hästar kan området i princip beskrivas som sten.
Det värsta exemplet jag mött var en häst som enligt uppgift ridits av tidigare ägare med både kandar och graman. Den hade kroppsligt dåliga förutsättningar för att gå i hög samling men ryttaren hade tydligen bestämt sig för att den skulle göra det ändå. Till varje pris. Området strax bakom öronen var kraftigt förstorat och helt stenhårt. Hästen var inte öm – det var bara som sten. Vid undersökning på klinik var bursan under kraftigt inflammerad.
Den översta bursan löper störst risk att påverkas när hästen tvingas till hög form i nacken. Tack och lov träffar jag inte hästar så ofta som är hårda kring den (muskulära spänningar är dock vanligt i nacken). Kring nästa bursa däremot, som ligger lite längre ner och precis över axiskotans kraftiga utskott är det vanligt med hård vävnad. Denna bursa hamnar i stressat läge när hästen tvingas i en något lägre form, bakom lod och ”tappad halsbas”. Ganska klassisk inspänning-style med andra ord. Och mycket riktigt, när jag frågar har hästen ofta en historia med mer eller mindre gramanridning (vilket för övrigt märks i stora delar i resten av kroppen, och inte på ett positivt sätt).
Vissa hästar som inte knäpper av med inspänning kan istället lägga sig tungt ”i” den. Det innebär att de får något att hänga i vilket underlättar för bakbenen att paddla bakom och ”skjuta kroppen framåt” istället för ”lyfta kroppen uppåt”. Det blir lite som travhästarnas så kallade käk(rem), den använder man så hästen kan ”hänga” lite i den när den blir trött. Då får hästen bättre förutsättningar för att hålla traven och skjuta på framåt. Praktiskt. Om man är travhäst vill säga…
Men en liten halsförlängare kan väl inte skada? Nja, kanske inte skada men i alla fall skapa spänningar. Varje gång hästen försöker resa huvudet i lågt inspänt gummiband blir halsen som en lång hävstång och spänningen sträcker sig långt bak i länden. Enkelt förklarat, ju lägre hästen ”tvingas” desto längre bak hamnar spänningen. Och de där varianterna där man knyter ihop grimskaft så hästen kan välja mellan tvingad låg form eller tryck på både manke och i mun. Nej, bara nej. Blir ledsen när jag ser den. Kan det verkligen kännas bra i hjärtat att se sin kanske bästa vän i den utstyrseln?
För att summera inspänning så finns det faktiskt inga som helst fördelar ur ett biomekaniskt perspektiv. Det kanske SER fint ut men är det verkligen det man vill med sin häst? Att det bara ska SE fint ut? Vi vill väl hjälpa våra hästar att bli starka och hållbara och då räcker det väl knappast med att det SER fint ut? Man kan inte tvinga 600 kg till en funktionell biomekanik genom att forcera fram en form i nacken. Har du någonsin sett en tränare, en arbetsterapeut eller sjukgymnast binda ihop sin adept eller klient för att utföra en övning? Nej, självklart inte. Varför skulle då det konceptet vara applicerbart på häst? Man kan kontrollera sin häst med det konceptet men inte utveckla dess kropp, dynamik, hållbarhet eller prestation.
Förutom ovanstående så finns också en hel del andra biverkningar av att ha hästen inspänd med sänkt halsbas och för högt tempo (vilket är extremt vanligt) på volt. Inte minst kraftigt ökad risk för stressade framkotor.
Pessoasele (eller Cora Le)
Jag får ofta frågan om equiband kan jämföras med pessoasele och nej, det kan det inte. I pessoan formar man hästen utifrån, dvs om inte hästen går i önskvärd position kan det bli mer eller mindre obehagligt. Eller om man vill vända på det – den blir ”belönad” om den går i önskad position. Man kan få ner huvudet, upp ryggen och kanske in benen men inte genom muskelstimulans utan med mekanisk påverkan. När man sen tar bort det mekaniska trycket har inte hästen/kroppen lärt sig nånting bestående för ”rätt” muskelminne är inte stimulerat. Exempel: Om du ställer dig på alla fyra så kan jag genom att dra ett snöre runt dig få dig att krypa ihop men då är det ju snöret som format dig – inte du själv med dina egna muskler. Det är eget muskelarbete som behövs för att skapa motorik/muskelminne som individen kan utnyttja i andra sammanhang och för långsiktigt resultat. Om du upplever att hästen jobbar avspänt och ”bra” (fint?) i pessoan, ta då av den och se vad som händer. Om hästen väljer att jobba kvar i den positionen – bra! Då har den lärt sig och stärkt sig så att den orkar jobba i positionen även utan. Det är när hästen kan jobba i olika positioner utan mekanisk påverkan utifrån som vi vet att den använder sina muskler ”rätt”. I annat fall är det faktiskt vi som positionerat skelettet och kan bara hoppas att den använder de muskler vi önskar.
Uppdatering: I en studie såg man att hästarna inte aktiverade magmusklerna i arbete i pessoa (och det är ju den aktiviteten som är önskvärd för ökad stabilitet i ryggraden samt långsiktig hållbarhet). Även arbete över cavaletti brukar nämnas för att öka aktivitet i dessa muskler men i en annan studie såg man att det var bara 50% av hästarna som aktiverade magen över bommarna.
”Några forskare från Storbritannien hade försökt mäta vad som egentligen händer med hästens bukmuskler när den travar över kavaletti. De mätte hur rectus abdominis aktiverades och upptäckte att den muskeln faktiskt fick ta i mer över bommarna, men bara hos hälften av hästarna. Studien väckte alltså fler frågetecken om vad kavaletti bidrar med och hur det bäst ska användas för olika individer. Däremot såg gruppen ingen skillnad i aktivitet hos samma muskel när de testade Pessoasele på rakt spår.” Länk
Equiband
Här i bloggen finns mängder med information om equiband, hur det fungerar och används på olika hästar och av olika ryttare. Så i detta inlägget tar jag främst upp equiband i arbete från marken i förhållande till inspänning och pessoasele.
När vi arbetar hästarna så är målet att få dem att arbeta med funktionell biomekanik. Det är en förutsättning för hållbarhet eftersom motsatsen betyder slitage och vävnader riskerar skadas. Men vad betyder det? Funktionell betyder ”för ändamålet lämplig”. Exempelvis så kan man ju tillverka en stol med sned sits och den kanske har en cool design men den är ju inte särskilt funktionell eftersom man inte kan sitta på den. På samma sätt kan hästarna ha rörelsemönster som är funktionellt för aktiviteterna de ska utföra eller eller ej (jmf exempelvis travhästar, dressyrhästar och islandshästar). Biomekanik har med levande kroppar i rörelse i förhållande till krafter att göra. När hästarna eller vi rör oss så skapas krafter både i och utanför våra kroppar. Vissa krafter kan vi utnyttja och vissa krafter behöver vi parera. Beroende på hur vi är byggda, hur mycket muskelstyrka vi har, hur vi rör oss, hur fort vi rör oss, om vi rör oss i cirkel osv så kommer krafterna påverka oss olika. Hur vi utsätts för, skapar, använder och parerar krafterna avgör om biomekaniken bli funktionell eller dysfunktionell.
Hästar har en naturlig funktionell biomekanik för att käka gräs eller springa rakt fram med huvudet upp, ”sänkt” rygg och benen bakom sig (dvs en hög, relativt statisk spänning i överlinjen).
Det vi vill med hästarna är helt tvärtom – vi vill ha sänkt huvud, höjd rygg, benen under sig och stor del av tiden på volt. Förstå vilken utmaning det är att lära dem att använda kroppen helt tvärtom mot hur de är skapade.
Funktionell biomekanik för en ridhäst är alltså att få den att kunna jobba avspänt med hög aktivitet i underlinjen som tillåter bakbenen att komma in under och lyfta upp istället för skjuta på. En aktiv underlinje som avlastar ryggen från statisk spänning så ryggraden får möjlighet att rundas både uppåt för att bära ryttare men även mjukna i sidorna för att böja sig efter volten. Med aktiv underlinje blir det naturligt för hästen att söka sig framåt nedåt och hitta ett avspänt arbete på volt – grunden till funktionell biomekanik för ridhästar.
För att åstadkomma aktiv underlinje behöver man skapa aktivitet i hästens magmuskler och det är här equiband kommer in i bilden. Equibands primära syfte är att hjälpa hästen att ”hitta” och aktivera magmusklerna via neuromuskulär kommunikation. Det finns inget tvingande med equiband. Systemet är ”uppmuntrande” och när hästarna ändrar sitt rörelsemönster i banden är det för att muskler är aktiverade. När muskler är aktiverade har motoriken/kroppen alltså möjlighet att ”lära sig” på ett sätt som den har nytta av i andra sammanhang vilket man också snabbt märker redan efter relativt kort användning av systemet.
Inom träning på humansidan pratar man om muskelkedjor och med det menas muskelgrupper som är aktiverade och arbetar tillsammans för att utföra vissa rörelser. Om inte alla muskelgrupper i kedjan är aktiverade, och i många fall i en viss ordning, så kan rörelsen bli antingen skadlig eller omöjlig att utföra. För att hästarna ska kunna flytta tyngdpunkten bakåt och utnyttja bakdelen till att lyfta framdelen så måste magmusklerna vara aktiva. När magmusklerna aktiveras skapas en stabil övergång mellan ländrygg och korsben som gör att kraften från gluteus medius (en av kroppens största och starkaste muskler som, med rätt förutsättningar, starkt bidrar till lyft framdel) kan utnyttjas fullt ut. (Studie som kom fram till att equiband signifikant stabiliserade ryggraden på deltagande hästar)
Nummer 1 i muskelkedjan för funktionell biomekanik i arbete på volt är aktiverade magmuskler.
Därefter, när ryggen är höjd via magen skapas plats för bakbenen att komma in under hästen och ”ta mer vikt” längre in. Om den kliver in så långt att steget startar ”framför länden” kommer det ytterligare bidra till stabil länd och förutsättningar att lyfta halsbas och framdel. Och sist i kedjan när allt tidigare är på plats kan en hög men ändå avspänd nacke falla på plats.
När man läst så här långt och förstår hur hästen behöver använda sin kropp via aktiva magmuskler och bakdel så inser man att det är helt irrelevant att fokusera på nackposition som steg 1 i muskelkedjan och att inspänning som trycker ner halsbasen är extremt kontraproduktivt för funktionell biomekanik.
Visst finns det tillfällen där viss inspänning och graman har en plats. Om man behöver det tillfälligt i säkerhetssyfte för framridning, prisutdelning, uteritt eller för exempelvis sitsträning så kan man ju så klart ha det. Det finns också hästar som blir mer fokuserade på arbete med lättare/slak inspänning och må så vara. Min förhoppning med inlägget är inte att förbjuda utan att öka kunskapen och intresset för biomekanik samt belysa att om du tror/hoppas/har lärt dig att använda inspänning för att förbättra hästens hållbarhet så är det tyvärr snarare helt tvärtom.
Så vad gör man då, vad finns för alternativ till veckans longerpass med inspänning? Ja, förutom arbete från marken med equiband utan inspänning så är tömkörning med mjuk, dynamisk kontakt att föredra. Ett annat utmärkt alternativ är att sitta upp och köra galoppjobb i lätt sits och i fri form. Att variera hästens form är lika viktigt som att variera underlag och övningar. Hästen MÅSTE inte gå i form varje dag. Att få galoppera på genom kroppen utan krav på viss form gör hästarna väldigt gott och i galoppen har hästen dessutom lättast för att ”bära sig själv” via naturligt aktiverad underlinje. Har du ont om tid en dag i veckan och brukar köra longering med inspänning i 20 min och istället byter det mot 20 min galopp så vill jag påstå att du har mycket att vinna vad gäller hästens rörlighet, muskelstatus, kondition, hull och hållbarhet.
Avslutningsvis så vill jag gärna utmana så många som möjligt att lära sig själv och hästen att jobba avspänt lång och låg från marken i grimma. Min erfarenhet efter att ha utvärderat och jobbat terapeutiskt med 100-tals olika hästar i grimma de senaste fem åren är att med ca 75% av hästarna går detta att göra redan vid första försöket. Ca 20% behöver lite mer tid på sig och för ca 5% är det svårt att komma till lång och låg i annat än skritt (vilket ofta beror på hur de är byggda och/eller problem i kroppen). I detta arbete radas de fysiska och psykiska fördelarna upp sig som ett pärlband och hästarna älskar det. Allt hästen gör, gör den ”för egen maskin” och motorik, muskelutveckling, balans och rörlighet stimuleras genom hela passet. Vi på Svensk Hästrehab kallar det equibodybalance och det finns massor med info om det här i bloggen om man vill veta mer.
Edit:
Nu kan man lära sig Equibodybalance via vår app med samma namn. Den finns på svenska och engelska och kommer under året att uppdateras med mer material och övningar. Priset ligger på 149 kr och är en engångsavgift, när uppdateringen är klar kommer dock priset att gå upp något.