Utbildningsskalan är ett välkänt begrepp men ur mitt perspektiv, inte minst som terapeut, tycker jag det saknas flera delar som jag skulle vilja komplettera med för att få en häst som är presterande men också välmående, ”med på noterna” och hållbar. I denna utbildningspyramid finns en övergripande plan som sträcker sig över alla de olika delar som jag anser är lika viktiga allihop om man ska ta sig ända upp till toppen. Och även om man aldrig ens är intresserad av toppen eller schvung eller samling för den delen så kan det ändå vara bra att ha en övergripande plan som kan vara till hjälp så långt man än vill gå. I sammanhanget kan det också vara värt att nämna att med dagens moderna sporthästar, med så otroligt hög ridbarhet, är det faktiskt (tyvärr) fullt möjligt att träna grenspecifik teknik utan att en enda av punkterna under är ok. Inte så konstigt att hästarna inte håller då…
I del ett har vi mentala, lite mer abstrakta färdigheter och känner man att dessa är svåra att analysera eller träna så kan det vara värt att tänka utanför boxen när det gäller att ta hjälp med detta. Inte alla, men de flesta ”vanliga” tränare, brukar vara bättre på att förbättra färdigheter lite längre upp i pyramiden (och inget ont om det, vi är alla bra på olika saker). Man kan säga att punkterna i ettan skapar en mental grund, självförtroende samt får igång en kommunikation som behövs för resten av pyramiden.
I del två skapar vi de kroppsliga färdigheter som behövs i trean och fyran och även här kan det vara lite svårt att analysera och hitta rätt övningar som hästägare så sök kunskap, inspiration och ta gärna hjälp med det. I del tre kommer vi in på träningsfysiologi och man bygger grunder för kondition, styrka och tekniker som sen ska användas i steg fyra. Kondition/uthållighet behövs för att hästen ska orka jobba hela pass och inte minst orka hålla korrekt teknik genom övningar även i slutet av tränings- och tävlingsmoment. Styrka behövs för att orka göra övningar rätt och teknik behövs för att förstå och kunna koordinera kroppen rätt genom övningar. I del fyra ökar och finslipas delarna i del tre mot specifik tävlingsgren.
Stegen ska läsas nerifrån och upp samt från vänster till höger och jag kommer beskriva vad jag menar, och hur man kan jobba punkterna i ettan och tvåan i pyramiden. Equibodybalance kommer nämnas flera gånger men jag vill poängtera att det inte är enda vägen. Självklart finns det andra sätt att jobba hästar från marken men det behöver vara på liknande sätt som Equibodybalance, dvs INTE med inspänd häst som rusar runt på lina eller en kontrollerande form av tömkörning.
Som synes så står det på sidan ”tränas bäst från marken” samt ”tränas under ryttare”. Jag upplever generellt att vi behöver bli lite bättre på att analysera vad hästen behöver hjälp med samt fundera på hur man skapar bästa förutsättningar för att lyckas med varje insats. Exempel, om vi vill förbättra rörligheten så får vi bättre förutsättningar för det om vi INTE sitter på hästen. När vi sitter på så har vi redan begränsat rörligheten genom att hästen måste bära oss och där går rörelseomfång förlorad som vi kunnat utnyttja i rörlighetsträningen. Samma med balans, vill vi förbättra hästens balans gör genom att INTE sitta på hästen och kanske vara mer eller mindre obalanserade själva och/eller stödja upp med hjälper. Och sist men inte minst om vi vill få en bättre relation, kommunikation och avspänning med hästen så görs det självklart från marken där vi kan få en fin kontakt med hästen.
Avslutningvis, innan vi går in på de enskilda punkterna så vill jag poängtera att man måste så klart inte jobba med enbart en punkt i taget. Det blir ofta per automatik att man förbättrar flera punkter samtidigt men det är viktigt att förstå att exempelvis liksidighet inte kan uppnås utan adekvat rörlighet och korrekt bärighet under ryttare inte kan uppnås utan punkterna i ettan och tvåan. Därmed inte sagt att en häst som inte har adekvat rörlighet inte ska ridas, det handlar mer om vilka krav man ställer på hästen och inte begär att den ska utföra uppgifter som inte är möjliga exempelvis pga restriktioner i vävnaden.
DEL 1
Avspänning
Allt börjar med avspänning. Vi kan inte kommunicera med, eller lära en häst nya saker om den inte är tillräckligt avspänd inför uppgiften. Vidare kan en spänd häst vara stabil men den har inte tillgång till sin rörlighet och även för vår egen säkerhet är det angeläget med tilräckligt avspänd häst. En häst som ligger högt i den del av nervsystemet som står för ”fight or flight” har också sämre immunförsvar, blir sämre på att tillgodogöra sig näring och den löper hög risk att utveckla magsår.
Många hästar behöver hjälp att öka aktiviteten i den delen av nervsystemet som står för ”rest and digest”, dvs den som är aktiv när vi är nyfikna, sociala, muskeltonus avtar, inlärning och läkprocesser stimuleras och för många hästar räcker det nog inte med att släppa dem i hagen, de behöver mer hjälp att även ha den delen aktiv vid arbete och där är Equibodybalance (eller liknande) en mycket bra metod. Vi jobbar nära hästen och har god uppsikt över alla tecken på avspänning (sänker huvudet, länger på stegen, blinkar, frustar, slickar sig om läpparna, tuggar, gäspar) och kan uppmuntra dem så hästen kan förstå vad vi önskar.
Förtroende
Även om hästarna är domesticerade sedan tusentals år så är de fortfarande flyktdjur som förväntas bära ett rovdjur på ryggen. Vissa verkar tro att hästar är robotar som vem som helst ska kunna hoppa upp på och de förväntas prestera som om inget hänt och i tillägg dessutom kanske i ny miljö. Och faktum är att många av dem kan prestera, men kan de göra det på ett sätt med bibehållet välmående och kan de verkligen utnyttja hela sin förmåga? Nej. De moderna sporthästarna förefaller dessutom bli mer och mer känsliga och komplexa mentalt och behöver känna både förtroende och lyhördhet från sin ryttare.
I Equibodybalance (eller liknande) jobbar vi med så små medel att människan måste utmana och anstränga sig för vinna hästens förtroende. Man har också sett i studier att hästar som jobbas kvalitativt från marken har lägre puls vid uppsutten träning. Min erfarenhet är att om man är, lugn, vänlig, lyhörd, trygg, tydlig, konsekvent, förutsägbar och uppmuntrande så vinner man de flesta hästars förtroende förr eller senare och for the record, man vinner inte en hästs förtroende genom dominans och tvång. Bara för att en häst kan uppfattas som lydig betyder inte att den har förtroende och en häst som lärt sig kontrollera sig genom bestraffningar bör alltid betraktas som en tickande bomb.
Vill också lägga till att man bör vara tillåtande, inte i bemärkelsen att man ska tillåta hästen bete sig hur som helst utan tillåtande i from av av den ska kunna känna att det finns utrymme för att göra fel. En del hästar vill så gärna vara till lags och en del är så oerhört rädda för att göra fel så de vågar inte ens försöka utföra nya uppgifter och hur ska man lyckas bli bra på något om man inte ens vågar försöka..?
Kommunikation
Vi behöver bli bättre på att förstå att träningen med våra hästar bör vara en dialog och inte en envägskommunikation. Vi ställer frågor till hästen och förhoppningsvis svarar den ja och övningen utförs. Man kan tvinga en häst att göra diverse aktiviteter men man kan inte komma till toppen av pyramiden med bibehållen hållbarhet och välmående via tvång. Om hästens svarar nej eller misslyckas med en uppgift är det antingen för att den inte förstår, att den inte vågar, att den inte kan eller att den inte vill och det är upp till oss att lista ut vilket av dem och hjälpa hästen utefter den analysen.
När man börjar jobba med avspänning och förtroende så brukar även kommunikationen komma igång men vissa hästar kan behöva lite mer riktade övningar för just kommunikation och här kan lite mer utmanande övningar exempelvis på balansplattor eller ”one pole challenge” vara bra. Dvs övningar som ”kräver” att vi som människor måste tänka till hur vi når hästen med information och beröm, dvs övningar som sannolikt inte kommer lyckas om inte kommunikationen kommer igång.
Förståelse för uppgiften
Den här punkten nämndes kort i kommunikation och den är en betydligt vanligare anledning till att övningar inte fungerar än vad man tror. Att hjälpa hästen förstå uppgiften gör man genom att bryta ner den i delar och presentera en i taget med en fråga som inte är svårare än att hästen ska kunna och våga svara ja utan större svårigheter. När hästen utför uppgiften/övningen/rörelsen bör man ha lite fingertoppskänsla för timing på uppmuntran, hur länge övningen ska pågå och när man ska presentera nästa del i uppgiften. Om man struntar i att bryta ner övningen eller går för fort fram är sannolikheten för att övningen ska misslyckas och/eller hästen blir stressad och förvirrad onödigt stor.
Exempel; I kapitlet med tilläggsövningar finns en bomövning som kallas ”Travklockan”, om man går rakt in i den utan att först ha lärt hästen Equibodybalance i skritt och jogg samt även skittklockan så är jag tämligen säker på att övningen kommer misslyckas. Eller med vattenträning, första gången kanske hästen bara får gå igenom bandet några gånger, nästa gång får den prova att gå en kort stund på bandet utan vatten och gången efter kanske den kan gå en stund med lite vatten. Allt i hästens takt och man ser att den förstår vad den ska göra och är trygg med det. De flesta övningar vi gör med hästarna kan man bryta ner i mindre delar och de flesta kan man börja med från marken.
När man bryter ner uppgifter kan det vara bra att sätta realistiska mål för dagen. Exempel, om du ska börja lastträna hästen och ditt mål för dagen är att få in hästen i transporten kanske du tillhör en av dem som upplever det som ett misslyckande om hästen endast kan tänka sig att gå fram till lemmen. Risken är då stor att man hamnar i en känsla av misslyckande och att hästen skulle ha ”vunnit” för att den inte gått in i transporten. Om ditt mål för dagen istället varit att få fram hästen till lemmen så har ju målet uppnåtts och du kan känna dig mer nöjd med hästen (vilket den kommer känna). Om hästen sen bjuder på mer och går upp på lemmen och kanske till och med in i transporten så är det ju en fin bonus. If no is an option, yes is a flow…
Kroppsmedvetenhet
Så oerhört viktig del i hästens utbildning och ändå så otroligt förbisedd. Det är inte ovanligt med hästar som är uppåt en 10 år och fortfarande inte har koll på var de sätter hovarna eller var kroppen börjar och slutar. De har hållits i små hagar med mycket tid i boxen, ryttare som kontrollerat deras rörelser med intentionen att det ska se perfekt ut och det har gjorts på ett perfekt underlag. Det bygger inte kroppsmedvetenhet. Att få röra sig fritt och bli utmanad att använda kroppen på olika sätt på olika underlag och i olika övningar ger receptorer och nervsystemet förutsättningar att skapa kroppsmedvetenhet.
Har man inte möjlighet att exempelvis ge sig ut off road i skogen så kan man hitta på annat som stimulerar, exempelvis bommar. Men inte perfekt utlagda bommar där kroppen kan sätta på autopiloten för att ta sig över, lägg hellre bommarna huller om buller. Färdigheter utvecklas genom utmaning, inte genom redan tillrättalagd perfektion.
Det var alla delarna i första blocket och som man ser är de lite mer åt det mentala hållet men inte mindre viktiga för det. Det blir till exempel väldigt svårt att jobba med en hästs rörlighet om den inte är avspänd samt har förtroende för dig oavsett om du står på marken eller sitter på ryggen. En spänd och misstänksam häst är och förblir stel som en pinne.
I nästa block börjar vi jobba mer med kroppen men dessa delar kan som sagt jobbas med parallellt och för bästa förutsättningar håller vi oss gärna på marken så hästen slipper den extra vikten och det extra informationsbruset som utrustning och ryttare ger.
DEL 2
Rörlighet
För att vara hållbar i allmänhet och prestera på topp i synnerhet behöver hästen ha tillgång till adekvat rörlighet. Ålder, rörelse inom litet rörelseomfång, många timmar med stillastående, hög mental tonus, smärta, överansträngning och faktiskt även medfödd överrörlighet (eftersom muskler måste kompensera för bindvävens för höga elasticitet genom att spänna sig) bidrar till att rörligheten minskar.
De flesta hästar har nytta av olika typer av regelbunden passiv fysio för att släppa på restriktioner i vävnaden men man behöver också ha en egen plan för hur man förbättrar eller bibehåller rörligheten i hästens träningsupplägg. Equibodybalance, eller liknande aktiv rörlighetsträning, fungerar mycket bra för att jobba med rörlighet i hela överlinjen samt bogar och höfter. Hästar kan absolut vara olika starka i höger och vänster sida och därför vara oliksidiga i ridning (mer om det längre fram) men om oliksidigheten beror på att hästen har inskränkt rörlighet i exempelvis ena sidan i ryggen, vilket är väldigt vanligt, behöver man adressera det först eller åtminstone samtidigt som man jobbar med att få hästen liksidig, man kan i alla fall inte bara ignorera det. Att avgöra om hästen har adekvat rörlighet för sin ålder, ras och utbildningsnivå kan vara svårt så ta gärna hjälp med bedömning av kompetens inom området.
Stabilitet
Här har vi en riktigt utmaning för de flesta moderna sporthästar och en stor anledning till att flera av dem har hållbarhetsproblem. Vi har avlat fram otroligt atletiska hästar med väldigt hög elasticitet och ridbarhet men tyvärr på bekostnad av deras förfäders naturliga stabilitet. Därför måste vi hjälpa dem att stärka och aktivera viktiga muskelgrupper för lokal stabilitet om vi vill att de ska bli hållbara. Vi kan göra dessa hästar en björntjänst och ”hjälpa” dem med stabilitet utifrån och in, dvs att rida dem ”perfekt och kontrollerat” mellan hand och skänkel, att använda olika typer av inspänning och/eller hög fart men det kommer bara minska hästens egen förmåga att stimulera de viktiga stabiliserande muskelgrupperna vilket på sikt gör problemet ännu värre.
Genom att låta hästen själv få använda sin kropp utan yttre påverkan, i lägre tempon, gärna i olika bomövningar som stärker både kroppsmedvetenhet och stabilitet kan vi hjälpa hästarna att aktivera rätt muskelgrupper. I tillägg är det också värdefullt att lägga till specifika övningar, gärna på balansplattor, för bål, thorasic sling och bäcken eftersom hållbarhet i rygg, halskotpelare och bakknän är beroende av stabilitet i dessa områden. Lämpligt arbete från marken och dessa tilläggsövningar både utan och med balansplattor finns i appen och för de flesta av dessa instabila hästar tycker jag att Equiband är ett mycket bra hjälpmedel. Även här kan det vara en god ide’ att ta hjälp av kompetens inom området för att bedöma hästens förmåga att stabilisera utsatta områden.
Egenbalans
Det är ett medvetet val att kalla denna punkt egenbalans istället för endast balans eftersom det ofta är ryttaren och/eller fart som håller hästens balans och med den lösningen kan vi aldrig nå självbärighet. Precis som med stabilitet kan balans komma inifrån eller utifrån. Utifrån kan hästen få ”hjälp” med balans via hand och skänkel och inte minst fart men tar man bort den ”hjälpen” finns ingen egenbalans.
Om vi istället hjälper hästen att utveckla sin egna balans så kan vi som ryttare sen ägna oss åt annat när vi väl rider. Receptet för egenbalans kommer man känna igen från ovan och man börjar förstå att om man jobbar hästen regelbundet på detta sätt så får man förbättringar på flera punkter samtidigt. När vi jobbar hästen i långsamma tempon (jogg) utan att något att luta sig eller ta stöd mot så kommer balansen att utvecklas. Via en position relativt nära och framme vid bogen, och ofta går det även bra att använda pisken på så sätt att vi uppmuntrar hästen att räta upp sig och forma sig efter volten, så har vi ett mycket effektivt sätt att träna hästens egna balans och även hjälpa den att förbättra nästa punkt.
Kurvteknik
Detta begrepp pratar man mycket om inom trav- och motorsport men kanske borde vi inom ridsporten också anamma det, särskilt med tanke på att vi är de som befinner oss mer i kurvor, i bemärkelsen kontinuerligt arbete på böjt spår, i mycket högre utsträckning än vad man gör inom både trav- och motorsport. Hur hästarna kontrollerar sina kroppar under ryttare på böjt spår, dvs vilken kurvteknik de använder, ligger till stor grund för både ridbarhet och hållbarhet och här har vi en stor nöt att hjälpa hästarna knäcka.
Vi måste börja med att förstå och respektera hur evolutionen skapat hästen och hur den är designad att röra sig – det är inte kontinuerligt på böjt spår. Hästar är skapade för att röra sig på rakt spår, då blir alla leder jämnt belastade på ett sätt som de anatomiskt designade. Under korta, explosiva moment kan de så klart kasta sig åt sidan eller tillfälligt springa på böjt spår i lek, kamp eller flykt men att de skulle trava runt kontinuerligt på 20 meters volter hade inte evolutionen räknat med.
En naturligt funktionell biomekanik i kurva för häst är för det första att ha en relativt hög fart (eftersom behovet av kurvan sannolikt kommer av flykt eller kamp), sen uppstår ett samspel mellan centripetalkraft (som ”drar” ett objekt mot en cirkels mitt) och centrifugalkraft (som ”drar” ett objekt utåt från en cirkel). Underlaget, om det inte är för hårt, kommer pressas undan av hovarna så det ger en naturlig dosering. Genom att ta sig an kurvor på detta sätt kommer lederna fortfarande i princip vara linjära och därmed belastas jämnt. Bålen behålls rak och huvudet roteras något då ögonen hjälper hjärnan att bibehålla en rak horisont.
Det finns andra sätt att hantera kurvor och för att förklara det närmare tar vi hjälp av en cykel. Om man vill cykla i en vid båge krävs inte så stora insatser, det känns mest som man följer vägen helt enkelt. Men låt oss säga att man vill cykla runt på på en 15-meters volt, då behöver man göra förändringar och det finns två vägar att gå. Antingen svänger man med styret, dvs det blir en ”böj” mellan ramen och styret och på det sättet, med hjälp av viss (god) balans kan man hålla en relativt låg fart när man cyklar runt. Det andra sättet är att luta sig inåt, då skapar man en centripetalkraft och då kommer cykeln svänga även om den fortfarande är rak mellan ram och styre. Men detta sätt kräver att man ökar farten så att cetrifugalkraften hjälper till att hålla balansen så man inte trillar om det går för långsamt.
Hästar har genom evolutionen tagit sig an kurvor som det sistnämnda alternativet, det är deras funktionella biomekanik, det är hållbart, det är enkelt och det är ”ekonomiskt”, dvs det kostar minst energi. Sen kom vi in i bilden. Och vi kan och vill inte ha det så för det är inte en funktionell biomekanik för ett kontinuerligt arbete på volt. Vi vill istället att hästarna ska ta sig an kurvor (hörnpasseringar och voltarbete) genom att räta upp sig och böja sig i bålen, då blir det en funktionell biomekanik för mer kontinuerligt arbete på volt men det är också betydligt mer komplicerat och ”oekonomiskt” för hästen.
För att lära hästen detta nya sätt att använda kroppen på böjt spår behöver vi hjälpa den med rätt förutsättningar. Att sitta på hästen och bidra med ytterligare en kropp som ska balanseras och pareras mellan krafter är återigen sällan det bästa sättet. Inte heller är det en bra ide’ att försöka räta upp flera hundra kilo eller forcera fram denna teknik med stark innerskänkel och yttertygel. Det kommer sannolikt istället bli kontraproduktivt då vi i första skedet behöver lära hästen att den ska länga utsidan vilket många hästar inte kommer förstå/vilja göra när yttertygeln håller emot. Risken är då hög att det istället blir det en sk false bend där bröstkorgen roteras åt fel håll och kurvtekniken, så som vi önskar den, uteblir.
Ge istället hästen möjligheter, förutsättningar och tid att klura ut detta själv genom att hjälpa den dämpa tempot på volten så den kan slappna av tillräckligt i överlinjen och koordinera ben, bål, hals och huvud så insidan kortar sig, utsidan länger sig, rotationen i bröstkorgen blir rätt och huvud och hals inte behövs i samma utsträckning för att hålla balansen och koll på horisonten. Då kan ny motorik för funktionell biomekanik på volt börja banas in så ridbarheten och hållbarheten kan öka.
Med hjälp av Equibodybalance kan lära sin häst funktionell biomekanik under ryttare på volt, dvs korrekt kurvteknik. Det är målet med hela konceptet och bomövningar som ”Klockan” är exceptionellt bra för ändamålet.
Liksidighet (och hållning)
Precis som vi har hästarna en medfödd oliksidighet men att kalla den ena starkare och den andra svagare som vi ofta gör kanske inte är helt korrekt, sidorna kanske bara används till olika saker helt enkelt. De flesta hästar har vår motsvarighet i att vara högerhänta men vi och hästarna påverkas lite olika av detta. Vi kan ofta uppfatta oss som starkare i höger arm eftersom vi aktiverar den mer medan vänster armen är mer inaktiv. Men tänk om vi stod på alla fyra, vad hade hänt då när vi vill aktivera högerarmen, då hade inte vänster fått vila, den hade istället fått agera stöttepelare för att bära upp vår framdel. Exakt så blir det för hästarna, de lägger över vikt på vänster sida om de behöver ”göra” något med höger sida. Så kanske det skulle vara mer korrekt att kalla vänstersidan mer stabil medan högersidan mer motorisk?
Jag ser detta tydligt i vattenträningen då de flesta hästar helst lutar sig på vänster bog om de blir osäkra, de plaskar i princip alltid med höger benet och de flesta kickar hellre med höger bak än med vänster. När jag analyserar hästar i rörelse är det ca 95% av hästarna som har lättare att bära upp sig i vänster varv, att ha den lite mer stabila vänstersidan på insidan i volten gör att det blir lättare för dem att räta upp sig i det varvet, det är i alla fall min tolkning av detta fenomen.
Den typen av medfödd oliksidighet kan man inte helt jobba bort men alltför många ryttare är frustrerade över att hästen inte kan utföra rörelser lika bra åt ena eller andra hållet trots att den inte ens kan stå på stallgången liksidigt. Många hästar är också mer eller mindre låsta, svaga, sänkta eller förkortade i ena sidan i ryggen utan att få professionell och/eller genomtänkt hjälp med det. Man fortsätter bara frustreras över att ena varvet inte funkar lika bra som det andra år efter år istället för att verkligen analysera varför och gå till botten med problemet.
Om hästen har en hållning som en bergsget eller med ena benparet mer tätt ihop (båda formerna är relativt vanliga), kommer den inte kunna bära sig varken funktionellt eller liksidigt i ridning. Kolla över hur hästen är verkad och skodd samt hjälp hästen med träning från marken samt övningar för bättre hållning, oftast bättre styrka i thorasic sling. Hästen ska kunna stå på stallgången med god hållning med ett ben i varje hörn, först då kan man börja förvänta sig att den ska vara liksidig i ridning. Om hästen är låst, svag, sänkt och förkortad i ena sidan i ryggen (oftast höger sida) ta hjälp av en terapeut för behandling samt övningar samt kolla över sadel och din sits om hästen är i uppsutten träning (att båda är skeva och bidrar till oliksidigheterna är vanligt).
Kroppskontroll
Ytterligare en otroligt förbisedd färdighet hos många hästar. De har blivit så kontrollerade genom åren i strävan efter perfektion att de aldrig fått lära sig att kontrollera sina egna kroppar. De blir osäkra, tar till fart, faller isär osv när man ber dem göra något utan full kontroll och inramning från ryttare eller inspänning och det säger nog sig självt att en häst utan egen kroppskontroll i basala uppgifter inte kommer kunna göra sig rättvisa i toppen av pyramiden när man börjar begära mer komplexa övningar. Genom att göra aktiviteter där hästen själv får bromsa sig, balansera sig, koppla på bålstyrka och fundera ut hur den ska ta sig an en uppgift kommer lära hästen att koordinera och kontrollera sin kropp som sig bör för välmående, hållbarhet och prestation. Equibodybalance (eller liknande), övningar som ”Klockan”, kontrollerad löshoppning, promenad ”off road”, kuperade hagar, lek med kompisar, lek med pilatesboll, slow walk, vattenträning är exempel på aktiviteter där hästen själv behöver kontrollera sin kropp utan påverkan av ryttare eller utrustning. Det stärker kroppskontrollen.
Självbärighet
Borde vara en självklarhet om man ska upp till toppen men ack så vanligt det är med hästar som saknar självbärighet även bland de som tävlar på högre nivå. Det positiva är dock att om man jobbat sig igenom pyramiden ända hit så borde självbärigheten kommit på köpet. Genom att systematiskt jobba hästen i längre tempon på volter och i andra övningar så är min erfarenhet att de till slut hittar rätt i biomekaniken och befäster den motorik som behövs mot självbärighet. Equiband är bra verktyg för de hästar som behöver lite hjälp att aktivera underlinjen och positionera bäckenet för bättre kunna utnyttja styrkan som behövs bakifrån och fram. En häst som kan jogga lugnt i båda varven, utan någon form av inspänning eller annan inramning, med halsen i form av en mjuk båge och med nosen i höjd med bogspetsen är målet.
Då har vi gått igenom del ett och två, vilka jag anser är grundläggande förutsättningar och kunskaper hos hästen för att kunna fortsätta uppåt i pyramiden på allra bästa sätt. Hur man går vidare beror på vilken gren man eventuellt vill tävla i samt vilka mål man har. Om målet är att ”bara” hobbyrida så räcker det oftast gott med att rida tillräckligt varierat men ska man nå toppen av pyramiden är det lämpligt att börja fundera på varje del separat. Visst kan hästar få grundkondition av att man sitter och nöter teknik men precis som i ettan och tvåan så är de sannolikt att man kan få bättre resultat om man mer renodlar varje pass. Dessutom så blir det lättare att träna varierat och hålla uppe motivationen om man inte har samma syfte varje dag.
När det gäller bärighet under ryttare så kommer den som sista del innan grenspecifik träning. Att den punkten inte kommer tidigare i trean är för att man kan träna grundkondition, grundstyrka och viss grundteknik innan hästen är helt självbärig under ryttare för det tar tid. Dessutom behövs både viss grundteknik och grundstyrka innan det ens är möjligt. Däremot skulle jag säga att det är, eller i alla fall borde vara, helt omöjligt att ens tänka tanken på grenspecifik teknikträning, dvs exempelvis hög samling, på en häst som inte har en egen bärighet under ryttare men det är tyvärr möjligt på de moderna sporthästarna vilket också förekommer.
Har man en häst som hänger tungt i handen och använder ryttaren som ett femte ben, har den inte tillräckligt med bärighet under ryttare och man bör jobba mer med grundstyrka och grundteknik för att undvika överbelastning av frambenen. Har man en häst som knäpper av, krullar ihop sig och trycker ner halsbasen kan den förefalla självbärig men detta är en dysfunktionell, falsk form av bärighet som också lägger för mycket vikt på framdelen och man bör jobba mer med grundstyrkaoch aktivitet i underlinjen och grundteknik för att få ut och fram halsen. En häst med funktionell, korrekt bärighet med styrka bakifrån, upp över ryggen och fram är den självbärighet under ryttare vi behöver för att hästarna ska hålla för det arbetet vi gör med dem.
Jag hoppas att denna utbildningspyramid kan ge dig inspiration och motivation att träna din häst på ett övergripande sätt som ni båda kommer ha nytta av under hela hästens liv. Och tveka inte att fråga kompetens inom olika områden för att få bättre kunskap om och hjälp med specifika punkter.
Här finns också en länk till ett avsnitt i Equipodden om Utbildningspyramiden där jag berättar mer om mina tankar kring denna. Länk
Lycka till!
