Nystar lite i tre spännande begrepp…
Smärtminne
Detta är en funktion/fenomen som uppstår efter en kraftig eller långvarig smärta. Det är det centrala nervsystemet som lagrar information om smärtan i hjärnan och därefter kan nya smärttillfällen, eller till och med rädsla för smärta, i samma område orsaka en ”överreaktion”. Det är detta fenomen som ligger bakom så kallad fantomsmärta och man tror även att det kan orsaka kronisk smärta trots att det inte finns någon vävnadsskada. Det finns ju en överlevnadspoäng i att lära sig av sina misstag och undvika samma smärta igen men med smärtminnet verkar det som att det ofta går överstyr i kroppen. Det går från att skydda oss till att bli en irrationell funktion som istället stjälper oss. Jag kan ta min yngste son som exempel. Vid något tillfälle måste han ha bränt sig i munnen på mat för under flera år så var han paniskt rädd för varm mat och vägrade röra den förrän den i princip varit kall. Jag vill ha det till att detta fenomen härbärgas i hjärnan och kan orsaka problem med smärttillstånd (ex fibromyalgi) samt beteenden i större utsträckning än motoriskt i musklerna. På hästar kanske smärtminnet ligger bakom exempelvis sadeltvång, bakskygghet eller svårigheter att bli skodd. Smärta eller kraftigt obehag från ett eller flera tillfällen utlöser ett beteende som förefaller vara en överreaktion i förhållande till faktiskt känsla. Jag tror att det är väldigt individuellt hur lätt man ”drar på sig smärtminne” (ser till exempel stor skillnad på mina barn) och för vissa individer kan det sannolikt vara extra viktigt att inte utsätta dem för risk att utveckla smärtminne.
Muskelminne
Det som ofta kallas för muskelminne benämns även som motorik och är ett nära samspel mellan muskler och nervsystem. Anledningen till att vi har denna funktion är att den hjälper oss att spara energi. Kroppen strävar alltid efter att spara energi och när vi gör en rörelse upprepade gånger så lagras information som gör att rörelsen utförs smidigare och smidigare – dvs energisparande. Denna funktion används exempelvis inom idrott när man vill förbättra sin teknik. Man utför rörelsen igen och igen och igen och till slut sitter den ”i ryggmärgen”. Man kallar det att bana in rörelsen och när den väl satt sig behöver man inte längre tänka på tekniken utan kan prestera avspänt och mer fokuserat. I detta fallet är ju funktionen högst önskvärd och något vi kan utnyttja framför allt för prestation. Men funktionen går inte att ”slå av” och den kan inte heller känna av om rörelsen är på gott eller ont. Utförs en rörelse tillräckligt många gånger så befästs den. I hästarnas fall ställer detta ofta till problem exempelvis efter en skada. Om hästen har justerat sitt rörelsemönster för att undvika smärta en längre period så kommer rörelsen att befästas. Dels för muskelminnet och dels för att musklerna även anpassar sig i exempelvis längd efter hur de används. När detta pågått en tid kan det vara mycket svårt att återställa rörelsemönstret. Ofta är det till och med så att även om man återställer rörelsemönstret till hur det var innan skadan diagosticerats så har man fortfarande lång väg kvar till ett hållbart rörelsemönster då det rörelsemönstret som hästen hade innan skadan mycket väl kan vara orsaken till densamma. Hängde du med? Inte helt okomplicerat alltså och i många fall behöver man både analysera, planera och göra en mycket medveten rehab om man vill ha en långsiktigt hållbar häst.
Att påverka muskelminnet
Oavsett om man vill förbättra hästens egen motorik för rehab eller prestation så måste den själv få använda de muskler vi önskar påverka. Den kan inte hänga i något, luta sig mot något, forceras i form eller använda motsatta muskler för att försöka komma ifrån något – då bryts impulserna mellan muskler och hjärna och inlärningen uteblir. Det är därför som Equibodybalance är så bra för exempelvis rehab, balans och rörlighet – det finns inget att luta sig mot, inget att hänga i och inget som tar emot. Även Equiband och kan användas för att utveckla motorik utan ovanstående problematik.
Hur som helst, ponera att du vill att hästen ska böja på nacken och du drar in hakan på hästen. Om hästen då jobbar emot (vilket den på ett eller annat sätt gör annars hade den förmodligen valt den formen själv) så kan det aldrig komma nåt konstruktivt ur det. Vad som händer i hästens kropp är att det orsakar statisk spänning samt skapar motoriska banor i de muskler som hästen själv valt att aktivera för att kunna hantera inspänningen, det vill säga du befäster ett rörelsemönster motsatt det du försöker uppnå. Gissar att det inte riktigt var planen… Vilket för oss vidare till nästa ”minne”…
Skelettminne
??? Helt rätt, det finns inget minne i skelettet. Att försöka påverka hästens motorik positivt genom att forma skelettet är alltså helt meningslöst. Ändå görs det väldigt, väldigt ofta. Genom att rida med hård hand eller graman eller longera med inspänning formar vi skelettet och det kan för vissa möjligen se trevligt ut från utsidan. Inne i hästens kropp händer däremot inget trevligt och när vi släpper vår hand eller inspänning så har hästen (musklerna) inte lärt sig någonting av det vi egentligen vill uppnå. Det är en av anledningarna till att man ofta får börja om från början vid varje pass vilket inte är helt ovanligt. Det är också en av anledningarna till att det kan vara så tungt att rida. Det är alltså inte hästen som upprätthåller motorik och balans utan ryttaren i form av exempelvis stark innerskänkel och yttertygel. Det är när hästen själv håller sin balans och grovmotorik som ryttaren kan börja ägna sig åt finlir och utveckling. Och det är då ridningen är som roligast.