…samt fördelen med att rida häst i lagom storlek.
Det här med sits och hur vi kan/vill/har möjlighet att påverka hästen från dess rygg är intressant tycker jag. Förra veckan skrev jag ett uppskattat inlägg om sits på vår facebooksida om ämnet och nu tänkte jag spinna vidare på samma ämne. Om man missade FB-inlägget så kommer det igen här:
Ögonblicksbilder. Alla är inte lika roliga men dessa är intressanta och kan vara ett verktyg för dig att förbättra din ridning. Nedan ser vi Alexandra Graffner som är en av mina sponsorryttare i Midi-projektet, samt Jannica Wadell som är en tränare i Svensk Hästrehab. Ser du att även om man tog bort hästarna så skulle ryttarna stå kvar i balans. Detta innebär att hästen inte behöver parera för ryttarens obalans och dessutom att sadeln kan fördela trycket jämnt. Det spelar ingen roll om du har en perfekt utprovad sadel – om du exempelvis lutar dig bakåt kommer den (du) ändå lägga vikt ojämnt och sannolikt skapa problem. Svaga bålmuskler är ofta orsak till svag sits. De rejäla knästöd som man kan hitta på dressyrsadlar gör att man kan kompensera en svag bål genom att luta sig bakåt och hålla emot med hjälp av knästöden. Det kan ge en känsla av en stabil sits men är tyvärr bara en illusion.
Med en stark bål gör du dig själv, hästen och sadeln mycket bättre rättvisa.
Som synes så har ryttarna hoppsadlar vilket passar utmärkt för de sitsar som finns på bilderna. Hoppsadeln ger gott stöd för en en lättare sits med kortare stigläder och överlivet något framåt. Rent anatomiskt så stämmer detta utmärkt för ryttaren. Ställ dig upp och prova! Stå axelbrett isär med fötterna, först med raka knän. Håll gärna händerna i sidan om bäckenet. Böj nu långsamt knäna och känn vad som händer med bäckenet. Du bör känna att det tippar framåt för bästa comfort. Om du lyckas behålla det i upprätt position så antar jag att det börjar kännas både onaturligt och ansträngt i länden i och med den ökade svanken. I en hoppsadel, så som den är konstruerad och tänkt att supporta ryttaren, är det alltså svårt att komma ner i sadeln med sittbenen och få till en lodrät sits som är önskvärt för att komma åt hästen i markarbete. Om man ändå väljer att forcera sitsen genom att sträcka på sig och ”provocera” länden så går följsamheten förlorad och det blir studsigt att sitta ner i sadeln framför allt i trav. Här ett inlägg i Dressage Today som mer ingående beskriver hur vinkeln i höften påverkar en stadig men följsam sits. Sannolikt blir även skuldror påverkade eftersom de hamnar i ett läge som kräver mer statisk muskelkraft än i en naturligt lodrät position.
För att återknyta till FB-inlägget och poängen med att fördela vikten rätt så gör hoppsadelns egenskaper att den i första hand positionerar ryttaren i en lätt sits. Detta betyder att det är svårt för sadeln att fördela trycket rätt när vi försöker sitta ner i lodrät sits. Rumpan/sittbenen hamnar helt enkelt för långt ut och bak vilket så klart gör att trycket också hamnar där.
En dressyrsadel är däremot konstruerad att supporta ryttaren i den lodräta sitsen. Knäna är rakare och likaså bäckenet. Man hamnar rätt och kan sitta ner under längre perioder med flexibel ländrygg, bröstrygg & skuldror i en avspänd position samt väl fördelat tryck på hästryggen.
Ytterligare fördelar är att de längre stiglädren/skänklarna gör att man kan kommunicera med hästen på fler och tydligare sätt. När man kommer åt att ge hjälper i princip underifrån så öppnas nya möjligheter för att tala om för hästen att den exempelvis ska komma upp och ihop. Även be den att böja sig i sidan är lättare när man kan aktivera muskler som faktiskt har möjlighet att göra det.
Vilket för oss vidare till välanpassad storlek ryttare – häst. En liten ryttare, i hoppsadel kan i praktiken ha sin underskänkel nånstans i området strax ovanför den breda muskeln på bilden. I detta området saknas muskler som nämnvärt påverkar hästens rörelser och det blir därför betydligt svårare för ryttaren att kommunicera och hästen att utföra. Nedan illustreras två ytterligheter, 1 – en mindre ryttare i hoppsadel på stor häst och 2 – en längre ryttare i dressyrsadel på mindre häst. Kanske kan den mindre ryttaren bara tydligt kommunicera till hästen att den ska framåt och/eller åt sidan?
Har du följt bloggen så vet du hur viktigt det är att aktivera hästens magmuskler för en funktionell biomekanik. Equiband är ju ett superverktyg för ändamålet men det finns andra vägar också så klart. Bland annat kan man komma åt dessa muskler från hästryggen men det krävs att man stimulerar rätt område. Ryttare nr 1 kan omöjligen komma åt rätt punkter medan ryttare nr 2 inte har några som helst problem med detta. Will Faerber från Art2ride förklarar i videon.
Man måste alltså inte ha equiband men det underlättar 😉 Framför allt om man är liten ryttare på stor häst..
Hur som helst, tanken med inlägget är att introducera lite nya tankar – inte peka finger eller skapa några måsten. Jag är (eller snarare var) själv hoppryttare och har alltid trimmat i hoppsadlar. Med varierande resultat och kramp i skuldror kan ju tilläggas och nu förstår jag varför. Om sanningen ska fram så red jag för första gången i en dressyrsadel så sent som för tre år sen. En mycket trevlig upplevelse som jag ångrar att jag inte gjort mycket tidigare.
Också viktigt i sammanhanget – If it ain’t broke, don’t fix it. Om du är liten ryttare, i hoppsadel, på stor häst och allt fungerar utmärkt dvs hästen har inga bekymmer i ryggen från ojämn tryckfördelning, du känner dig stabil men ändå följsam i sitsen och inte blir trött i rygg eller skuldror samt får ihop hästen efter önskemål – då finns ju inga anledningar att ändra något. Men om inte, då kanske jag har väckt en tanke om att prova börja markarbeta hästen i dressyrsadel.